Kött till frukost, kött till middag, kött till qväll: jag ger snart necken det här kött-ätandet.
Allt emellanåt besökte de hvarandra och bragte då hvarandra skänker. När Starkad gick till Bol, bar han en tunna lax under hvar arm; och när Bol gick till Starkad, tog han alltid en elg under hvardera armen. — När Starkad en gång skulle helsa på Bol och hade kommit upp om Selångers kyrka, vardt han ihjelslagen af åskan. Hans graf visas ännu. Uti en handskrifven beskrifning öfver Stöde socken i detta landskap, författad 1769 af komminister M. N. Nordenstam, omtalas »en i sin tid rik och ansedd man samt god smed» vid namn Bratte, boende på Brattås. En i sitt kön lika betydelig gumma, benämnd Lucia, har sutit gent emot Brattås i det fordom uppröjda, nu skoglupna Luciæ-böle. Hon är ryktbar af en inbördes gästning någon gång om året, henne och en gumma emellan, boende i Vi-byn i Tuna socken, något öfver 4 milars reseväg. I sagan förtäljes, att Lucia bar med sig kött af en hel elg, när hon gick att gästa gumman, som skall hetat Wij; hvaremot den andra bar förskörtet fullt med stora laxar, när hon gick hit (allt sammans på hjeltinnors vis) att byta mat och välviljoghet inbördes. Eljest, tillägger Nordenstam, sägas både Bratte och Lucia hafva kört med elgar. Här föreligger tydligen samma saga som den nyss nämnda om Starkad och Bol ehuru lokaliserad på annat ställe. Vi fästa särskildt uppmärksamheten på den egendomliga misstydningen af byanamnet Wii, såsom det ännu allmänt skrifves. Uttalet har väl varit Vi-byn, hvarvid man uppfattat Vi såsom personnamn, på samma sätt som man af namnet Bolby fått en jätte Bol. Vi hafva här en bekräftelse på det förhållandet, att lokala sägner af oftast mytisk natur i synnerhet röra sig omkring ortnamn, som innebära minnen af hedentro och kult. Längre ned blifva vi i tillfälle att tala om en jätte Fröse på Frös-ön i Jemtland. Burman nämner ock en jätte Gusse, som skall hafva bott på Guss-mon, ett ödesböle vid Mo i Bergs socken. I en by Frösta i Ångermanland skall en mäkta rik qvinna, Frösta-frun kallad, ha bott. På riktigt jätte-vis skodde hon sina hästar med silfverskor.
Af de meddelade sägnerna framgår, att jättarne voro både stora och starka. Dock fingo icke heller de lefva i frid och ro utan fruktan, ty tordönet var deras fasa. Derom berättade
