Härjemte förekommer bruket af korset i många andra fall. I T. V. V. upptogos några bomärken, som ursprungligen varit heliga tecken. Vi tillfoga här ytterligare några få, som vi hemtat ur handlingar från slutet af förra århundradet och början af innevarande.
När det regnar och solen samtidigt skiner, har man i Nora (Ångermanland) sagt, att »trollkäringarna hålla på kärna smör», och hos Lenæus, Delsboa Illustrata, Sthm 1764, heter det s. 16: regn eller nederbörd förebådas, när de höga kullar och bergspetsar börja utdunsta och ryka, »eller såsom de här i Nordlanden skämtsamt säga: när trollen börja steka strömming i klackin». — Vid nuvarande Östersund hade folk mycket svårt att sjöledes komma fram genom det östra sundet, emedan ett troll bodde der och rådde öfver det. På allt vis sökte man att få bugt på det, men det lyckades ej. Då måste man skicka till Tyskland efter två run-bindare, som ock kommo och »bundo» trollet. Till minne häraf uppsattes en sten på vestra sidan af sundet, på hvilken man högg in en skrift med run-bindar-stil (d. v. s. runor). Några skalkar slogo sönder stenen, och då började trollet att åter få makt; men när man lagade honom, försvann trollet. Stenen med runbindarstilen är naturligtvis den jemtländska runstenen. — På ett annat ställe i Jemtland (min sagesman trodde i Refsunds socken) bodde en käring i ett berg, som kallas Galtberget. Alla, som färdades landsvägen förbi berget, voro utsatta för henne och ledo här alltid olyckor. Slutligen kommo några runbindare för att binda henne. De gjorde upp eld invid berget, och käringen kom till dem i tro att de voro några färdmän. Hon stälde sig midt emot dem på andra sidan om elden och bad att få en smörgås. De lade då en sådan på yxan och räckte henne öfver elden åt gumman. Då hon nu förde smörgåsen till munnen, fastnade handen vid
