läpparne; och då hon så skulle sparka lös handen med ena benet, fastnade äfven foten vid munnen. Derpå trädde run-bindarne en spak under handen och foten samt stekte henne till döds på elden. En tafla sattes upp på detta ställe; men hvad som der stod skrifvet, kunde ingen läsa. Sedan fingo alla färdas vägen fram i fred. Af hvad stam denna gumma var, förmäler ej historien; men det här strax förut nämnda trollet torde vara ett sjörå. Äfven i Vesterbottens län identifierar man icke trollen med jättarne. Från Jörns församling meddela vi följande saga, som enligt min sagesman, seminaristen J. Boman, ansågs betyda, att dåligt fiske var att vänta. Om sommaren 1870 var (voro) vä mång, som såg än trållkarl på Ullbergsträskä. Hä var saint om qveln, da vä fing säjä’n (se honom). Han var kledd som en lapp å stor som än jätt. Han rände på klanke (rena) vattnä, som da än an (en annan) karl rän oppa (uppå, å) snjönom (snön). Da han hatt (hade) ränd än stånn (stund), vatt hä (vardt det) ä stortä hål ni (neri, i) vattnä framom än, å dit for än, men ä fårskräittjälit (förskräckligt) bus-bas vatt (vardt) ä.
Uti egendomliga bildningar i stenar ser allmogen gerna fotspår eller andra märken efter jättar. Riksantiqvarien Johannes Buræus, † 1652, meddelar i sina handskrifna, å Kongl. biblioteket förvarade samlingar, Semla kallade, följande uppgift från Ångermanland. »En sten sägz vara vidh bron öfver Noreth vidh Näs i Longsäll (Långsele) sokn, som synes fiätet i efter jäthinga barn» (jättebarn). — Hos Bureæus finnes ock följande, tyvärr ofullständigt upptecknade sägen: »Olofz och Knutz i Rämsledh (Rämsle by) i Solet (Sollefteå) farfadher var en jätte och gik övver Soletta fors at vattnet icke gik högre än öfver knäth, han varet som Vörten kiöpte etc. men mins hela sagun, det rin som eth ran och är icke så sött som eth var, för thet bonden hans granna hijade honom, hadhe han honom til skoghs och badh hålla tullen, när grannen hölt (höll) drog tullen honom (grannen) och slängde til dödhz». Hija är det i Rietz’ Dialektlexikon s. 254 upptagna verbet hia, bedraga, narra. Sagans senare del är sålunda en variant till den hos Hyltén-Cavallius och Stephens i Svenska folksagor och äfventyr d. I h. I under N:o I, A upptagna sägnen om pojken, som åt i kapp med jätten. Jätten och vallpojken skulle fälla en ek. Medan jätten högg, skulle pojken hålla i den af jätten nedböjda toppen. Men när gossen väl och
