Af sägnen, som jag upptecknat efter Marks, finnas flera variationer. Enligt en sådan hade bondens grannar märkt, att allt ej stod rätt till, och derför tagit bort den åt tomten utsatta maten samt fyllt kärlet med orenlighet. När då tomten återkom, klagade han, att han »gått sju mil och dragit sju skyl» och ändock belönades så illa. — Tomtarne kallas ock smo-karra, små-karlarna, jfr det baierska namnet Hojemännlein. En karl var sysselsatt med att uppföra en stuga åt sig. Han gjorde sjelf all ting utan någon menniskas hjelp, men likväl hade han lagt så stora hörnstenar och timrat af så grofva stockar, att man ej kunde förstå, huru han alldeles ensam hade kunnat reda sig dermed. Men han hade nog ej varit ensam, han hade fuller haft hjelp af små-kara. Äfven lyckliga jägare sägas haft fyckel (konster) med dessa.
Vår tomte är tyskarnes Kobold. Till sina egenskaper äro de förvånande lika. Der Kobold är i hög grad tjenstaktig (Wolf[1] s. 336), men vill derför ock hafva sin ordentliga lön, »Som mest består i mjölk eller gröt med smör». Jonsson<ref>Folktro, seder och bruk i Möre, Sv. landsm. 2: 5./ref> nämner ock, att »gröt och mjölk» är en älsklingsrätt, som bjudes tomten högtidsaftnar. Enligt Wolf har man sett, huru die Kobolde om morgnarna följt drängar och pigor, som mjölkat, in i huset och noga slickat upp de spilda mjölkdropparne. Häraf förklaras följande af mig i Fors gjorda anteckning: förr har man sagt, att man ej skall ångra hvad man spiller, »ty det är väl någon som kall hafva det ock». På de friesiska öarna slicka die Kobolde upp hvad som spilles, när husmödrarna brygga öl. För deras räkning lemnar man ock de brödsmulor, som falla af bordet. Dermed sammanhänger utan tvifvel en gammal regel i Ångermanland att ej sopa golfvet, sedan man ätit gröten om qvällen, ty då sopar man bort hullet af korna eller, enligt en annan uppgift, aflägsnar man all välsignelse. Till grund härför ligger tydligen den föreställningen, att den sin mat beröfvade tomten vänder sig till ladugården, der han diar korna, eller ock lemnar huset och ej vidare sörjer derför, då det gamla välståndet ock försvinner med honom.
- ↑ Beiträge zur Deutschen Mythologie, zweite Abth. Göttingen 1857.
