Der Kobold har stark böjelse för att reta folk och spela dem allehanda spratt, i synnerhet om han sjelf blir retad. Samma art har ock tomten. En gubbe var fasligt så trubbig och vresig, och värst var han före och under julhelger. Intet var honom då till lags, fast alla sökte göra honom till viljes. En dag före jul var det ovanligt lugnt och stilla, hvarför hustrun yttrade till sin piga: om ändock julen vore öfver, och vi åter hade det så här lugnt och bra! Alla voro de öfverens om att göra sitt för att ej framkalla gubbens vrede. Det var nu julafton och alla utom drängarna hade gjort ifrån sig sina sysslor. Gubben, som var ovanligt godmodig och lugn, hade tagit fram sin psalmbok samt satt och sjöng julpsalmer. Men så kom han ihog, att han måste gå i stallet och gifva hästarna hö. I stallsporten mötte han tre rödhättade män, som kommo ur höskrindan och gingo in i vagnslidret. Han hörde, huru de lifligt rådslogo om något sätt att reta gubben. Den förste sade, att något skulle de göra; den andre att han skulle lägga kryddor under gryngrötsgrytan i eldstaden, så att det skulle lukta vidbrändt; den tredje skulle ställa så till, att när gubben toge fram bränvinsflaskan för att gifva drängarne en sup, skulle hon gå sönder. När gubben hörde, hvad tomtarne ämnade göra, tänkte han för sig sjelf, att icke skulle det lyckas för dem att få honom elak, han skulle nog akta sig. Men när han kom in och kände, att det luktade vidbrändt, glömde han sig och sade med vred ton: kunnen I icke röra i grytan! Han hejdade sig nu, men när han tog fram flaskan för att gifva drängarna en sup, föll hon i golfvet och gick i tusen bitar. Nu brummade han till, men sade sedan med mild röst till hustrun: kära mor, låt någon sopa hop glasbitarna! Alla i stugan förundrade sig öfver gubbens mildhet den dagen, men han omtalade då, hvad han sett och hört, och lofvade, att ej skulle tomtegubbarne få makt med honom länge, ty med nyåret skulle han bli en ny menniska. Till dess vållade de honom åtskillig förtret, men efter nyårsdagen var han fri från dem. — Sagan, som vi upptecknat i Ångermanland, synes vara något dunkel.
Såsom ett från tomten alldeles skildt väsen betraktas nu bären, bjäran eller bjeran i Ångermanland, puken i Jemtland. Bären och tomten synes oss dock i sjelfva verket vara ett och pet samma; också uppgå de båda i den tyska Kobold, som
