Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne56sven).pdf/197

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


187
MYTISKA SÄGNER FRÅN NORRLAND.

gestalt af ett fyrfota djur. Bärens och tomtens uppgift är densamma, nämligen att draga till gårds. Men utaf den såsom hare, katt, humla eller nystan uppträdande tomten har man i folkföreställningen bildat sig ett särskildt väsen, hvars sammanhang med dess upphof man till den grad förgätit, att qvinnorna trott sig kunna göra sådana varelser, dock icke utan att försvärja sig åt den onde.

När välsignelse och välstånd rader någonstädes, säger man: der bor eller regerar »niss Puck», yttrar Wolf s. 336, hvarmed man jämföre uppgiften uti T. V. V. s. 132 om en backstuguqvinna, som hade ganska god tillgång på hvad hon behöfde och derför, då man icke på annat sitt kunde förklara detta, sades hafva bären. När välståndet i ett hus upphör utan att man kan inse grunden dertill, säger man: bären drar, d. v. s. att han drager från detta hus till sin egare.

Bärens eller mjölkharens identitet med den tyska Kobold framgår vidare af en omständighet, som är för slående för att förbigås. Uti T. V. V. yttrade jag s. 131, att bären kan säljas tre gånger, men den tredje egaren kan aldrig varda honom qvitt. Om Kobold säger Wolf s. 385 »er wird auch gekauft and kann dreimal verkauft werden, der dritte Eigenthümer aber muss ihn behalten».


Vättarne.

Jättarne tillhöra numera blott sägnen, och ingen tror på de storverk, som förtäljas om dem. På tomten åter, särskildt såsom bäre, tro åtskilliga; men om vättarnes tillvaro äro många förvissade. Hvad först sjelfva namnet vidkommer, har det i Ångermanland i obest. sing. formen viter, i best. vitra, hvilken senare ock begagnas i kollektiv betydelse. Derjemte kallas de ock de underjorska. i det inre Jemtland nämnas de jordbyggare, ehuru äfven det andra namnet synes der förekomma. Hos Burman finner jag nämligen en så lydande anteckning: »Vitrar tros blifvit så kallade, efter deras qvinnor sägas hafva hvita kläden om hufvudet; hållas eljest för ett med jordbyggarne». Om vättarnes tillkomst har allmogen åtskilligt att förtälja. Vår Frälsare var en gång ute och vandrade. Han kom då till en stuga, der många barn funnos. Af dessa stannade de fleste framme på golfvet, men af rädsla skyndade några att gömma