sig på murkåpan. Detta blef vår frälsare varse och sade, att de synliga skulle förblifva synliga, men de osynliga åter osynliga. Från dessa senare härstamma vättarne. Till denna legend, som vi upptecknat i Ångermanland, finner man ett motstycke hos Thiele, Danmarks Folkesagn, 11: 175. Under det en qvinna tvådde sina barn vid en källa, kom Vår Herre dit. Qvinnan skylde då för honom några barn, som ännu ej voro tvättade. På Vår Herres fråga, om alla voro tillstädes, svarade qvinnan osannfärdigt ja, hvarpå han sade, att de som voro dolda skulle blifva dolda för menniskor. Då försvunno de orena barnen och gömde sig i bergen; och från dem härstamma de Underjordiske.
Från Vilhelmina i Vesterbottens län är jag i tillfälle att meddela följande förklaring, hvilken är af intresse såsom variant till den i Tyskland gängse uppfattningen af girigheten såsom orsak till motsvarande väsens uppkomst. Ursprungligen voro vättarne änglar och derför också allvetande. De sågo och visste, hvad som var fördoldt för menniskan. Det myckna guld, som finnes i bergens innandöme, kände de ock till, och af kunskapen derom uppstod begär att tillegna sig skatterna. Men för detta syndiga begär förkastade Gud dem och slungade dem ur himmelen. Länge voro de stadda i fallande, men på den trettionde dagen nådde de jorden. Somliga föllo då i haf och sjöar, andra trängde af det höga fallet långt ned i jorden och i bergen. De förra blefvo sjörån, de senare vättar. En variation häraf finnes hos Thiele, 11: 175, med uppgift att denna saga ock är allmän i Irland och Skotland.
Till växten äro vättarne enligt Burman små, »men hafva boskap af ovanlig storlek». Deras klädsel är olika på olika ställen och vid skilda tillfällen. För Jemtland nämner Burman, att de hafva »långa, mörkgrå jackor eller släpkoftor»; och för Ångermanland har jag antecknat, att deras kläder likna menniskornas och äro af hemmaväfdt, ofta randigt och rosigt tyg. Vättarnes bostäder ligga under jorden och i bergen. Synnerligen långt under jorden ligga de dock icke. En vättqvinna, som låg i barnsäng, led af att en midt öfver henne boende qvinna v. n. Maria satt och spann. Till henne ropades då: »til sæng, Ma, til sæng!» (Kristensen). En motsvarighet härtill hafva vi i följande sägen. En gubbe i det öfre Ångermanland var en gång sysselsatt med att gräfta, med hacka uppodla mark till
