åker. En vätt-man kom då till honom och bad honom i bevekande ordalag att upphöra med arbetet, emedan vättens hustru låg i barnsäng och led af de jordstötar, som uppstodo genom mannens arbete. Odlaren gjorde vätten till viljes, och när han efter någon tid kom åter för att fortsätta arbetet, fann han på platsen en präktig silfverkedja, hvilken han tog som belöning för sitt välförhållande.
För Tyskland nämner Wolf s. 311, att die Zwerge, som motsvara våra vättar, ofta hafva sin uppehållsort under stall och derför lida af orenlighet derifrån. Detta gäller ock Norrland. Från Herjeådalen meddelar jag derom följande sägen. En bonde hade ständigt otur med sina hästar i stallet. En julqväll kom till hans gård en främling, som bjöd bonden följa sig på gästabud. Denne gjorde så och fördes till ett af guld och silfver skimrande rum, der ett bord stod dukadt med de kräsligaste rätter. Men bäst det var, började urin att droppa ned genom taket på bordet. Nu ser du, sade värden, hvad dina hästar göra;
men vill du flytta,
skall det vara din lycka och min nytta.
Bonden var då ej sen att flytta stallet, och sedan hade han tur med sina hästar.
Vättarne äro i regel osynliga; men när de så vilja, kunna de uppenbara sig för menniskorna. Det är, säger man, lika fullt med vättar på jorden som menniskor, ehuru vi icke äro skarpsynta nog att se dem. Derför skada vi ock dem på allehanda sätt. Än slå vi ut hett vatten öfver dem, än trampa vi rent af på dem. Af denna orsak kalla de oss blindmän och måste jemt och samt vara på sin vakt för att ej blifva förfördelade af oss. I vårt tal röja vi ock, att vi ej se dem, fast de äro närvarande samt både se och höra oss. Härom meddela vi efter Marks följande sägen.
Det var en gång, såsom det ofta händer, en ung man, som skulle gifta sig och nu for och bjöd till bröllops. Han var ifrån byn Bodacke i Medelpad. På den tiden hade de inga prentade bref, som de skickade omkring, utan han och svärfadern skulle blifva foro omkring och bjödo riktigt, som det har brukats förr.
De hade varit till många, men då de kommo till en karl, frågade han, om brudgummen skulle blifva bjöd nå’ många till sin hedersdag. — »Jo, svarade denne, jag bjuder alla,
