råda med uppfattningen hos tyskarne. Hos dem äro de synliga, så framt de ej sätta på sig en hatt eller svepa in sig i en mantel. Nebelkappe (Grimm s. 431). Äfven i Tyskland »komma de objudna till festliga lag, höljda i sin Nebelkappe sätta de sig till bords, och maten försvinner, utan att man vet huru. Gäster och brudpar gå ofta från bordet med hungrig mage» (Wolf s. 317). Här hafva vi ett stående uttryck för att dölja sig; i Norrland hafva vi en teknisk term för motsatsen, att kunna se vättarne. De som ega den förmågan kallas syyn, d. v. s. seende.
Det var en gång en spelman, som öfverträffade alla andra och var känd både vidt och bredt. Kanske hade han lärt af sjelfva necken, men derom upplyser ej sagan. I alla fall skulle han spela på bröllop både när och fjärran. En söndag satt han på stugubron och spelade för sig sjelf. Då kom en okänd man och bad honom att spela på ett gästabud. Han hade ej något emot det, hvarför den främmande karlen utsatte tiden, då han på ett visst ställe skulle komma och hämta spelmannen. På bestämd tid infann sig spelmannen på utsatt ställe, och medan han väntade, spelade han några låtar på sin fiol. Bäst han emellertid satt, befann han sig i en stor stuga, der allt glänste som guld och silfver och en talrik skara med fröjd och gamman trådde dansen, utan att han kunde se dem. En vägg skilde honom från de dansande. Det var emellertid ett gladt gille och det var tacksamt att spela, när de dansade så flitigt. Efter en stund kom den karl, som tingat spelmannen, in till denne och tvättade sig, hvarpå han åter gick ut. Spelmannen hade varit mycket ute i verlden och var en snälltänkt karl. Raskt smög han sig till tvättfatet och strök något litet af det qvarlemnade vattnet omkring sitt venstra öga. Nu såg han, bland hvad folk han kommit; men han var rådig och låtsade ej om något. Han spelade och de dansade, och det af hjertans lust. Till slut tröttnade han och började önska sig hem. Bäst det var befann han sig hemma på stugubron. Detta var nog bra, men hvad som än mer fröjdade honom, det var en bredvid honom liggande påse, som innehöll idel silfverpenningar.
På den marknad, som följde härpå, mötte vår spelman den frikostige vätten. Såsom en belefvad man anstod, tackade han nu för senast och för den rika belöningen. Men härvid vardt vätten undersam och frågade: huru ser du mig? — Spelmannen
