möta något hinder, så måste detta med godo eller — om det ej går — med ondo aflägsnas. Ofta har det händt, att jägare eller arbetare, som tillbragt natten ute i skogen vid eldar, råkat tända denna just i vättarnes väg. Vänligen hafva de då blifvit ombedda att flytta lägerplatsen, och om de så gjort, hafva de ofta därför erhållit någon belöning. Några jägare blefvo under sådana omständigheter af en vättqvinna uppmanade att byta om liggplats med löfte, att de nog skulle hafva rätt för det omaket. De gjorde efter hennes önskan, och följande dag fingo de skjuta så mycken fågel, att de endast med möda kunde bära fångsten hem med sig.
Såsom nämndt taga vättarne fäbodarna i besittning, så fort folket på den vanliga tiden flyttat derifrån. En bonde, som ej ville tro detta, skulle förvissa sig derom och dolde sig till den ändan i stugan på fäbodvallen under en upp- och nedvänd kittel. Snart kom vätthopen in och redde sig att äta. En vättqvinna frågade då, om alla hade skedar; »ja», svarade en annan, »alla utom han som ligger under kitteln». Mannen fann sig då öfvertygad och aflägsnade sig det fortaste han kunde (Herjeådalen).
Det var i fäbodarna, som höra till Nordanåkers by i Årsunda socken i Gestrikland. Man hade flyttat ur bodarna med boskapen, men en flicka stannade qvar för att väfva slut på en väf, som hon satt upp. Hon hade ingen annan hos sig än hunden. Efter några dagar kom han sättande hem, gnistrade och visade sin oro på allehanda sätt. I början fäste man sig ej vid det, men till slut började husbonden att ana oråd. De hemmavarande beslöto då att gå till fäbodarna för att se, om något ondt händt flickan. När de kommo fram, tittade de genom gluggen och fingo se, huru pigan satt till bords i full brudskrud och en talrik bröllopsskara jemte henne. De skyndade sig nu att kasta knifven öfver flickan, hvarvid alla försvunno med stor hast, och blott pigan satt qvar i sin skrud. Väfstolen syntes ej till, när de kommo, men nu stod han inne, och allt var i ordning. Bruden fick behålla sin dyrbara skrud.[1] — Denna sägen är allmän. Enligt en variant från Jemtland skref flickan på en näfver, som hon band om halsen på hunden, och bad sin fader komma henne till hjelp.
- ↑ Berättelse till Kungl. Vitterhets Historie och Antiqvitets Akademien öfver en af mig sommaren 1882 företagen resa i Gestrikland.
