Äfven under folkets vistelse i fäbodarna uppenbara sig vättar. I Berga fäbodar i nämnda socken i Gestrikland kom en gång en trollqvinna in och frågade pigan, som hette Märta: »Märgyta, Märgyta, ha du sett till pippone (pipan) mina?» I dessa bodar hafva »många underliga händelser» skett[1]. Från detta landskap anföra vi slutligen följande variant till den i T. V. V. s. 141 intagna sägnen om en vättkarl, som friade till en fäbodflicka. En sådan flicka var utsatt för en tjur, tillhörande trollen, som envist ville hållas vid flickans boskap. När intet annat hjelpte, bad hon trollgubben om råd, huru hon skulle blifva fri honom. Gubben bad henne gifva kon »velamsrot» och binda »tifvelbast» om hennes hals. Då skulle tjuren fly. Flickan gjorde såsom hon blifvit lärd och med åsyftad verkan. Sedan började gubben uppträda som friare till flickan, och han var envis som ingen annan. Då brukade hon samma medel mot honom som mot tjuren, och då han dagen derpå infann sig, hånade hon honom dermed. Då ropade trollgubben:
Tifvelbast och velamsrot!
Tvi vale mäg, som lär däg bot![1]
Vättarnes kor skildras såsom stora, vackra och välfödda. Också gifva de mjölk i rikt mått. Icke förty trakta vättqvinnorna efter kor af det slag, som menniskan har. En bondhustru hade otur med en af sina kor på det sätt, att kalfvar efter henne ständigt dogo. En dag kom en vättqvinna till henne i ladugården och erbjöd sig att i utbyte mot en kalf af denna ko gifva gumman en kalf efter en vätt-ko. Bondgumman skulle föra sin kalf baklänges genom gödselgluggen och nedgräfva honom i gödselhögen. Vätt-kalfven skulle på samma sätt komma in i ladugården genom samma glugg. Vättqvinnan förbehöll dock för sig den första kalf af den ko, som bondqvinnan på detta sätt bytt till sig. Allt skedde efter öfverenskommelse; och gumman hade aldrig haft bättre ko, än den hon på detta sätt bytte till sig.
Nära öfverensstämmande med hvarandra äro de båda i Skandinavien och Tyskland gängse sägnerna om qvinnor, som anmodas att förlossa vätthustrur. Af sådana sägner anföra vi
