derpå, och vi skulle kunna betydligt öka deras antal. Samma drag återfinnes i följande från Buræus hemtade sägen: »En pigha war inkomen i ett bergh och war ther några daghar, ther inne war inthz folk än utgamle och spädhuge. Ther war en kärling, som sadhe warit der i 20 år och än längre, hon satt och waggadhe en hop meed barn i en vagga, som war af järn, och qvad thenna wisan:
lulla —[1] lulla
labbe leerfoot.
Hon badh pigan ingalunda äta af theras mat, och för alting förbödh hon henne äta theras korf, then the ock ofta ville trugha henne til att äta. Brödet theras sadhe hon intz vara så farlighit som korwen.»
Enligt folkföreställningen ega vättarne förmåga att påtaga sig en menniskas hamn, så att en förvillande likhet kan uppstå. En gift man låg på fiske långt borta i skogen. Som fångsten var riklig, kom han att dröja längre, än han ursprungligen hade ernat. Hans hemmavarande hustru förstod, att hans medhafda kost också skulle börja taga slut, och ämnade sig derför till honom med mera mat. Af någon anledning satte hon emellertid ej denna tanke i verket. En qväll hade fiskaren stekt sig litet fisk till qvällsvard och skulle just börja sin måltid, då en qvinna, lik hans hustru, kom in till honom i fäbodstugan och yttrade: »gosse, du är så länge borta, att jag måste gå hit med mat åt dig.» Hon satte matknytet på bordet och gick till spiseln, der en duktig brasa flammade; men sorgfälligt undvek hon att vända honom ryggen. Ändock varsnade han, att en svans stack fram under hennes kläder. Då förstod han, med hvad för slags qvinna han hade att göra. Med en eldbrand tände han eld på hennes kläder, och med en häftig fart for qvinnan upp genom skorstenen, tagande halfva taket ned sig; och allt hon for, ropade hon:
uppbränd fru, uppbränd fru!
I Bölet, en by i Ragunda, fanns för långt tillbaka en bonde vid namn Johannes. Han var en stor fångstman och uppehöll sig i skogarne från Michaeli till sena hösten. En afton kom han som vanligt hem till sin fäbodstuga ifrån jagten och beredde
- ↑ Ett otydligt ord; sonen?
