sig att gå till sängs. Han hade redan ätit och tändt på sin pipa samt gått upp på lafven, då en gammal man trädde in i »störöse» (kojan). När den främmande såg, att Johannes var på lafven, ämnade han sig dit och hade redan stigit på första »steget» (en kloss i väggen hvarpå man stiger för att komma upp), men Johannes var ej den som blef rädd. Med kraft sparkade han med ena foten till mannen, så att denne föll baklänges ned i den midt på golfvet brinnande elden och slog sig mot stenarna. Nu hördes ett fasligt skriande och jämrande af mannens anhöriga, hvilka förde honom upp genom skorstenen, i det de klagade: farsfar’n ä dö, farsfar’n ä dö! Vid sparken bet vätten Johannes i stortån, men denne stod genast upp och stack tån i askan och förebygde derigenom alla farliga följder af bettet.
Ur Buræus’ ofvannämnda samlingar meddela vi följande sägen: »En Bärghkäring kom til en bonde i Nätra (en socken i norra Ångermanland) uti sundeth[,] ther han hölt på koka och lyfte op klädhen och bredlistes, och badh honom koma (och fråghadhe hvadh han heette, han kallade sig siälf), tå slogh han all sin kokning under klädhen, och lop hon så sin kos och skrijadhe[:] siälf brände mägh, tå hördes hennes mans röst[,] som sade[:] siälf brende :;: siälf haf :;:[!]» Här föreligger en märkelig erinring af sagan om Odysseus hos Polyphem, hvilken förtäljes i nionde sången af Odysseen. När O. kom till denne, och flera af hans följeslagare blifvit uppätna, borrar O. ut ögat på den väldige jätten. Denne rasar då af smärta, och de närboende kykloperna komma tillstädes, spörjande hvad som händt honom. O. hade emellertid bedragit honom, i det han sade sig heta Ingen (Οὖτις ἐμοί γ᾽ ὄνομα), hvarför P. svarar:
Ingen, o vänner, mig mördar med list, men icke med våldsfärd. Bedragna af detta svar, lemma kykloperna O. i fred, så att han oskadd fick aflägsna sig. — Om denna sagas stora utbredning lemnar Kr. Nyrop, Sagnet om Odyssens og Polyphem[1], en fullständig redogörelse och upptager från Lappland, Norge och Sverige samt äfven andra land närliggande varianter. När i Norge en underjordisk qvinna under något liknande förhållanden fått en gryta sjudande tjära öfver sig, ropade hon: »Faer,
- ↑ Uti Nordisk Tidsskrift for Filologi. Ny række, band. 5, h. 3.
