faer, Sjöl har brændt mig!» — »Å, har du sjöl gjort det, så får du sjöl ha det», svarade det borta i berget. — I Herjeådalen har jag upptecknat samma saga, men då qvinnan der ropade: »själf slog jä, själf brände jä», beror väl detta på missförstånd och bör vara: »Själf slog mä, Själf brände mä».
Sin föda tros vättarne, åtminstone delvis, hemta från menniskorna. Om qvinnor vid baket stryka mjöl af en kaka på förklädet, tröjans framsida eller i allmänhet mot magen, sägas vättarne få det brödet. Vättbarn hördes en gång klaga och gråta liksom af hunger, men strax nedtystades de af en röst, som sade: »tyst, barn, mamma kommer snart hem, och då få ni bukstruken-bröd!» I Ångermanland har det varit allmän regel att aldrig gifva barn mat »inom stolpen», d. v. s. att, om matmodern befinner sig på ena sidan om spiseln och barn på den andra, räcka dem maten mellan sjelfva härden och stolpen, som uppbär rökfånget. Såsom skäl anföres, att barnen blifva tjufaktiga, om de få mat på detta sätt. Enligt Marks hade det varit sed att aldrig räcka någon något, hvad det än vara månde, inom stolpen, ty då gifver man åt de osynliga. Likaså få vättarne den mjölk e. dyl., som man öser med skopa och slår åt frånsidan i stället för att vända skopan åt sig (Ångermanland).
Från Möre nämner Jonsson, att trollen kunna taga sjelfva makten af maten, om de ock lemna det yttre föremålet qvar. Antagligen ligger en sådan föreställning till grund för åtskilliga vidskepliga åtgärder, som i Norrland vidtagas med afseende på lifsförnödenheterna. Så t. ex. nämner Hülphers, att »julbullar förvaras i sädeslåren, till såningen är förbi»; och jag har hört, att en sådan bulle förvaras der, till dess man mäter till sädeskornet. En qvinna sade sig haft bullar i lårarne från jul till påsk, för att kornet sknlle hålla sig friskare, en afsigt som dock icke torde vara den ursprungliga. I Gestrikland sades det vara godt att ligga tor-kilen i matboden, emedan maten då blefve dryg. — På hvitlök äro vättarne begifne, och skogmän (jägare) berättas hafva af vättar tillbytt sig björnar emot sådan (Jemtland, Ångermanland). Härmed stämmer dock icke, hvad Wolf yttrar s. 320. Om lök kastas i den åt vättarne bestämda mjölken, fly de nämligen af fasa för löken. Att tron på en sådan afskräckande egenskap hos löken ock förefunnits i Norrland, framgår af följande uppgift hos J. O. Hagström, Jemtlands
