ekonomiska beskrifning, s. 153, der det heter: Nyfödda barn öfverstrykas med hvitlök, på det ej något krångt, det är trollskap, må göra dem skada, innan de döpas.
För grodor har man i allmänhet stor fasa. Ingen vill slå ihjäl en groda, yttrade en gumma. Att våga taga i en sådan och hålla henne i handen, visar stort mod. Den som går barfota och råkar trampa på en sådan, ger sin fasa tillkänna genom skri. På slåttern har jag sett qvinnor, som skadat grodor med lian, kasta bort denna och låta någon karl föra undan grodan och slå något stycke. Allt detta beror derpå, att vättar här såsom i Tyskland, Wolf s. 315, tros dölja sig i grodans gestalt. En »klok» karl mötte en gång i sin väg en groda, som var ovanligt tjock och stor. Klok som han var, gjorde han en lång omväg för henne. Någon tid sedan kom en vättkarl till honom och omtalade, att grodan var hans hustru, som då befann sig i hafvandeskap, men mannens artighet skulle ej bli olönt (Marks).
Sämre gick det en som skadade en groda. Byns barn voro en dag i bodarna. Under det de voro ute och lekte, blefvo de varse en stor groda. En pojke skulle då visa sitt mod. Han spetsade en stör och stack honom genom grodan ned i marken, så att hon blef sittande. Om en fjorton dagar fick gossen åter komma till fäbodarna, och han gick då att se till, om grodan vore vid lif. Hon befanns lefvande, men hon såg på honom med en hisklig uppsyn, och inom kort dog gossen. — En tillförlitlig, åldrig person meddelade mig, att han hade sett, huru en man i sin västficka bar benen af en groda inlindade i ett papper, till hvilket ändamål visste han ej. — En bland pojkar förekommande odygd är att gifta grodor. En lefvande groda lägges på ena änden af ett bräde, hvars midt hvilar på ett underlag, och med yxhammaren e. dyl. slår man ett kraftigt slag på den andra, så att grodan flyger högt i luften. Samma lek omtalas från Fryksdalen i Vermland[1] och kallas der gifta tåssor (grodor).
En åldrig piga var på vandring genom en öde skog, och då qvällen kom, tog hon sin tillflykt till några fäbodar. Hon var trött och lade sig i en med hö fyld säng. Knapt hade hon emellertid somnat, förr än hon vaknade af ett förskräckligt stoj.
- ↑ J. Magnusson, Tillägg till A. Noreens ordbok öfver Frykdalsmålet, Sv. landsm. II: 2 s. 32.
