Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne56sven).pdf/210

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


200
JOHAN NORDLANDER.

En stor hop vättar hade kommit in, och dessa dansade samt drucko vin ur silfver- och guldpokaler. På sådana var det ingen brist: hela bordet fyldes deraf. Med fröjd och gamman trådde de dansen, men emellanåt kommo de till pigan och hviskade i hennes öra: »Sof godt, min söta docka, i morgon skall du gifta dig med den rödskäggige gubben.» Emellertid gick solen upp, och då flydde de hals öfver hufvud. Pigan tog då sin knif och kastade honom öfver en stor silfverbägare. Denna kunde vättarne ej taga med sig, sedan stål nu gått öfver honom. Bägaren användes sedan länge såsom nattvardskalk i en närbelägen kyrka (Vilhelmina)[1].

Liksom vättarne trakta efter hustrur af menniskoslägt, så äro de ock lystne efter menniskobarn. Späda barn, som ännu ej undfått dopet, hafva varit — och äro delvis ännu — föremål för mycken vidskepelse i afsigt att hindra vättarne att taga det i vaggan liggande barnet och oförmärkt lägga ett eget i stället. Slocknar elden i spiseln, eller somnar man ifrån barnet, tros sådant byte kunna ega rum. Säker är man för sådan olycka, om man i vaggan lägger en psalmbok eller i allmänhet en »gudsordsbok», ett bruk, hvartill ännu lefvande personer varit vittne. Samma verkan har en skräddar- eller ullsax eller annat stål. Försigtighetsmått synes i synnerhet vara af nöden vid resan till kyrkan för att döpa barn. Fabrikören Lundal i Fors har härom meddelat mig följande: Då min hustru skulle fara till kyrkan med ett barn, som skulle döpas, fördröjdes affärden genom barnets farmoders me (vidskepelse, vidskepliga handlingar), som nödvändigt måste verkställas, för att barnet allt framgent skulle bevaras för det ondt är och bland annat ej blifva bortbytt. Först stoppades barnet i ett ouppristadt harskinn, som nådde till armarne, hvarpå lades en silfverslant under hvardera foten och en på bröstet. Vid utgåendet ur stugan bars ett eldbloss i

  1. Sagan är mig meddelad af seminaristen O. P. Petterson. Jfr den i T. V. V. omtalade vätten Tittile-Ture. Till vättens sång finnes i R. Dybecks manuskriptsamling i Kungl. Vitterhetsakademien följande variant från Södermanland:

    I dag skall jag mitt malt mala,
    i morgon skall mitt bröllop vara.
    Inte vet jungfru i bure,
    att jag heter villereture