venstra handen (alla »tempon» i detta och dylika fall måste nödvändigt verkställas med venstra handen), hvilket bloss bortkastades ett stycke från byggningen. Ett annat barns affärd till kyrkan tillgick sålunda: en silfverslant insyddes i lindan, sedan lades deri ett blad ur en gudsordsbok, en björkqvist och en bit stål ur en yxegg. — Trots all försigtighet händer det dock, att de underjordiska verkställa byte. Det barn, som de tros hafva lagt i det tagnas ställe, kallas bortbyting eller byting. En sådan igenkännes på sitt stora hufvud, men sin för öfrigt dvärglika växt; äfven ögonen äro stora, och rösten är underlig.
I Lits socken i Jemtland hade ett folk ett snällt och vackert barn. Men snart vardt det kinkigt och grinigt; och de önskade blott, att de skulle få rusta af med det[1]. Bara hufvudet vax, benen njöt det alls intet. De sökte visfolk när och fjärran, de drogo det och smorde det med ris-smörja och försökte allt möjligt; men intet halp. Då började de tänka på, att det ej stod rätt till med barnet, och undra, om de ej fått en byting. Men huru de skulle få igen sitt barn, det kunde de sjelfva ej fundera ut: de måste fara till en vis-man, och sådana var det godt om på den tiden. Då de kommo fram till honom, talte de om, huru det var, att barnet länge varit så obegripligt snällt: det sof dagen i ända, och de hade knapt hört målet af det; men sedan vardt det grinigt och kinkigt, så att de hvarken dag eller natt fingo någon ro. På all ställning såg nu vis-karlen, att det verkligen var en byting, och han sade ock, huru de skulle göra för att få igen sitt barn. De skulle ställa till ett stort kalas och bjuda mycket främmande; men när gästabudsfolket var kommet, skulle kockmodern tömma sju hönsägg, derpå fylla dem med vatten och så sätta dem i glöden på spisen, just som om hon skulle koka mat i dem. Föräldrarne gjorde som vis-karlen sagt, bjödo mycket främmande och kokte i sju äggskal. Men barnet, som hade det stora hufvudet, såg detta, började skratta och sade: Jag har lefvat så länge, att jag sett Lits-skogen brinna tre gånger, men aldrig har jag sett någon bjuda så mycket främmande och koka i så små kärl. — Nu hördes det, hvad för en varelse det var, som låg i vaggan. Såsom vis-mannen sagt, dängde man bytingen duktigt och kastade honom
- ↑ D. v. s. att det skulle få dö.
