hufvudstupa i snödrifvan. De underjordiska togo honom åter, och med det samma låg det rätta barnet i vaggan.
I Tyskland motsvaras våra bytingar af Wechselkinder. Äfven i tyska sagor framstå de såsom åldriga individer af de underjordiska (die Unterirdischen). Också der röja de sitt ursprung vid åsynen af något egendomligt tillvägagående. Wolf berättar, s. 304, att en byting åt upp all mat för husmodern, så fort hon aflägsnade sig från spiseln, hvarpå han lade sig i vaggan. Hon märkte detta och kokade en dag gamla skosulor (Schuhsolen), dem hon stälde på bordet, hvarefter hon gömde sig bakom dörren för att iakttaga barnet. Genast sprang detta up ur vaggan, men vid åsynen af den märkvärdiga anrättningen lossades dess tungas band och bytingen yttrade:
biin doch so old
as Böhma Gold
un hew noch kên Schôsalen äten.
Då sprang modern fram och slog gossen. Denne tog till flykten, men knapt var han utom dörren, förrän hustruns lilla son låg i vaggan.
Ännu mera närliggande sägner finnas. Grimm berättar, att när i Hessen en byting såg vatten koka i äggskal på elden, utropade hann: »nun bin so alt wie der Westerwald und habe doch nicht in Eierschalen kochen sehen.» Liknande svar finnas i danska, iriska, skotska och bretagneska sagor. Också yttrar Grimm: en af de mest betydande öfverensstämmelser, som jag känner, eger rum med afseende på det sätt, hvarpå man gör sig fri från bytingen.
