för kännedomen om vårt äldsta språk så vigtiga urkunder i de flesta fall utgjordes af stora och tunga stenar, vore det ej möjligt att sammanföra dem på några få ställen. En talare ifrågasatte derför, om ej de flyttbara runstenarna från hvarje socken borde samlas i eller vid kyrkan, socknens naturliga medelpunkt. Andra talare uppvisade emellertid, att ett sådant sammanförande af runstenarne skulle möta alltför stora svårigheter, men framhöllo det önskvärda deri, att de runstenar, som redan ligga i kyrkornas golf, dörrar och trappor samt der vanligen äro utsatta för tramp, erhölle en mera skyddad plats genom att resas mot kyrkans vägg, helst å hennes inre sida. Så hade på flere ställen redan skett, någon gång med understöd af Vitterhetsakademien. En talare ansåg det väl mindre lämpligt, att uti kyrkan uppsätta minnesmärken, af hvilka många voro från hednisk tid, hvarför han förordade, att de finge sin plats i vapenhuset, i förgården till Guds hus. Häremot invändes dock dels att flera af de ifrågavarande stenarna redan ligga i kyrkan, dels att de flesta runstenarne höra till kristen tid, och att äfven de som kunna anses hafva ristats under förkristen tid knapt någonsin genom sin inskrift eller på annat sätt röja sitt hedniska ursprung. De ytterst få stenar, som utgöra undantag härifrån, vore så dyrbara fornminnen, att de framför andra borde få sin plats i Statens Historiska Museum, om de kunde flyttas.
Af de vigtigaste runstenar, som icke kunde rubbas, vore väl afgjutningar högeligen önskvärda, och af den bekanta Sigurdsristningen på Ramsundsberget i Södermanland egde Statens Hist. Museum nu, tack vare ingeniör Friberg, en präktig cementafgjutning. De med sådana afgjutningar förenade kostnaderna gjorde det dock omöjligt att på detta sätt behandla mer än ett fåtal runinskrifter. Af de öfriga borde pappersafklappningar och trogna teckningar tagas. Det vore anledning hoppas, att årligen ett icke obetydligt belopp härför komme att anvisas af de medel, som Vitterhetsakademien erhållit genom den Bergerska donationen. I en trakt af Upland hade, genom nu aflidne friherre Hans von Essens lifliga intresse för saken, afteckningar af alla socknens runstenar blifvit uppsatta i skolorna. Huru vackert än detta föredöme vore, och huru mycket en sådan åtgärd än skulle bidraga till att åt runstenarna bereda ökadt skydd, funnes dock ringa utsigt till att detta föredöme vunne allmän efterföljd.
