Äro särskilda åtgärder önskvärda för bevarandet af runinskrifterna?
Af
Sten Boije.
Anförande vid Svenska Fornminnesföreningens sjunde allmänna möte i Skara den 19 juni 1883.
Bland våra minnesmärken från forna dagar intages ett framstående rum af runinskrifterna, af hvilka, bland de öfver 2000 nordiska, som kommit till efterverldens kännedom, de ojemförligt flesta tillhöra vårt land. Till tiden gå dessa inskrifter, hvilka finnas inristade dels å lösa föremål af metall, trä eller dylikt, dels och det långt vanligare i sten, delvis tillbaka djupt in i den grå forntiden, ända till det skede, som nämnes den äldre järnåldern. Den stora massan af dem, som blifvit till oss bevarade, härrör dock från det tidehvarf, då hedendom och kristendom bröto sig mot hvarandra, och äfven länge efter sedan kristendomen vunnit herraväldet och det latinska alfabetet blifvit det allmänt begagnade, betjenade man sig understundom af runalfabetet. Så finnes t. ex. här i Vestergötland och annars flerstädes dopfuntar och andra till kyrkorna hörande föremål försedda med runinskrift, och på Gotland använde man ända fram mot medeltidens slut rätt allmänt runor å kyrkogårdarnes grafstenar. I förbigående må ock anmärkas, att under medeltiden runorna en och annan enstaka gång brukades till bokskrift.
Till innehållet äro runinskrifterna på få undantag när kortfattade. Det öfvervägande antalet utgöres af minnesord öfver död man, och dessa äro med hänsyn till formuleringen ej synnerligen omvexlande. Vanliga formler äro sålunda: »Ingefast lät resa sten efter Olof, fader sin, och Öd efter sin make», eller »Sakse lät
