göra detta märke efter Est, fader sin, och Torgunn, son sin», eller »Slode, Ragnfrid, de läto hugga stenen efter Igelbjörn, son sin. Hjälpe Gud hans själ», d. v. s. de innehålla namnen på minnesmärkets upphofsman eller upphofsmän och den eller de, hvilkas minne skall förevigas, uppgift om det förhållande, hvari dessa stodo till hvarandra, uttrycket »reste sten» eller dylikt och ofta önskan om hjelp för den dödes själ, och härvid stannar det gemenligen. Då och då bifogas likväl ett omdöme om den döde, såsom i »Vinjut reste stenen efter Gudmund, sin son, en god kämpe», runkonstnärens namn eller en anmärkning af annat slag, hvarom jag senare får anledning att tala. Då nu härtill kommer, att runalfabetet med afseende på de utvägar, det egde att i skrift beteckna det talade språkets ljud, och väl äfven inskrifterna med afseende på sättet att nyttja dessa utvägar, lemna ej så litet öfrigt att önska, kunde det synas, som om runinskrifterna, afsedt från det intresse och det värde de ega blott såsom fornminnen, för oss ej vore af så särdeles stor betydelse. Men förhållandet är ej alldeles detta.
Redan sjelfva runalfabetet har att bjuda oss ett stycke historia, odlingshistoria och språkhistoria. Härstammande, såsom skarpsinniga forskningar med mycket hög grad af sannolikhet visat, från den romerska skriften, var det i den äldsta form vi känna det, den, i hvilken den äldre järnålderns inskrifter äro affattade, gemensam egendom för Nordens innevånare och stammar af germansk börd med vidt skilda boningsorter. De nämnda inskrifternas språk är germanskt, och i dessa förhållanden har man ett bevis för att under denna aflägsna tid i Norden och i vårt land bodde germaner. Detta alfabet, den s. k. äldre runraden undergick nu under tidernas lopp hos oss och våra närmaste grannar en kedja af förändringar, till dess att man framkom till den »yngre runraden», egendomlig för Norden och begagnad på flertalet af våra runstenar. Dessa förändringar voro visserligen långt ifrån alla förbättringar, men de röja dock å ena sidan en viss sjelfständighet i användandet af det från annat håll gifna, och å andra sidan stå de till stor del i förbindelse med motsvarande förändringar i språkets ljudmaterial och bereda oss derigenom kännedom om gången af dessa.
Till de vetenskaper, som i vårt århundrade blomstrat upp, hör den historiska språkforskningen. Denna lemnar oss
