upplysningar af värde angående folkens och odlingens historia, men framförallt angående sjelfva språkets utveckling, upplysningar som kunna vara af betydelse ej blott i teoretiskt, utan äfven i praktiskt afseende. Språket förändras ständigt, äfven i våra dagar. Språkhistorien låter oss lära känna den riktning, i hvilken vårt språk hittills utvecklat sig, dess art och kynne och således äfven den kosa, utvecklingen för framtiden bör taga, och hvilken vi böra bidraga till att gifva densamma. Men språkhistorien behöfver ett äfven till tidsutsträckningen omfattande material. Nu äro våra äldsta runinskrifter bortåt tusen år och den stora hufvudmassan ett par århundraden äldre än — undantaget några i latinska iplom förekommande person- och ortnamn — vårt måls äldsta skriftliga minnesmärken at annat slag. Väl är inskrifternas ordförråd, bortsedt från egennamn, skäligen knapt, men de lemna oss dock tillfälle att beträffande såväl ljudlära som formlära draga vigtiga slutsatser.
De talrika personnamnen äro ingalunda utan värde. Dels torde det intressera oss att veta, hvilka namn bland våra fäder voro gängse och gångbara, dels meddela de oss ofta genom sin bildning kunskap om de gamla nordbornas föreställningssätt. En stor mängd namn äro sålunda sammansatta och i sammansättningen ingår då ofta namnet på en gudomlighet t. ex. — omsatta på vår tids språk — Torsten, Torbjörn, Torgunn, Fröger, Frösten, Frödis. En sådan namnbildning innebar säkert ursprungligen ett helgande åt guden i fråga, och af detta förhållande har den jemförande mytforskningen begagnat sig för att bland annat göra slutledningar om utbredningen och lifligheten af de olika gudomligheternas dyrkan.
Äfven i andra afseenden kunna runinskrifterna vara af vigt för kännedomen om vårt folks historia. Genom sjelfva de platser der de finnas, bidraga de att upplysa oss om bosättningens och odlingens gång; en och annan gång finnes en anmärkning sådan som den, att stenens resare äfven byggde bro (brolagd väg) till minne af den hädangångne, hvilken bro understundom finnes qvar ännu efter så många århundraden. Då och då upplysas vi om, att den, öfver hvilken skriften höggs och stenen restes, vistats i eller deltagit i härfärder till främmande land, vesterut, österut, i österväg, söderut, till England, Saxland (Norra Tyskland), Finland, Estland, Gårdarne (Ryssland), Lombardiet, Grekland, Serkland
