(Saracenernas land) o. s. v., vittnesbörd till de andra, vi ega, om huru våra fäder under vikingatiden svärmade om i verlden. Man har från främmande håll velat förringa betydelsen af svenskarnes deltagande i vikingafärderna vesterut: de spelade der ingen sjelfständigare rol, voro blott med i utländska höfdingars följen. Men de män, som »skiftade krigsgäld i England», och efter hvilka runvårdar restes, voro nog ej de, som nöjde sig med underordnade platser i andras följe. Ristandet och resandet af en runsten var säkerligen en ganska kostsam sak, och blott mäktige och rike män kunde hedra sina mäktige och rike fränder på det sättet.
Allbekant är, att på Island under medeltiden upptecknades en rik skatt af sånger och sägner, som i muntlig tradition fortplantats från heden tid. Man har mycket tvistat, om och i hvilken grad dessa sägner kunna anses vara hela nordens gemensamma eller en norsk-isländsk eller blott en isländsk tillhörighet. Runskrifterna kunna väl ej gifva oss något direkt bevis i denna fråga; men — på åtskilliga stenar är inskriften helt och hållet eller delvis affattad i versform; denna versform är väsentligen densamma som de äldsta och vigtigaste isländska dikternas — den äldre Eddans — och några af våra runristningar beledsagas af figurframställningar, som visa, att det ämne, som behandlas i en af de äldsta och förnämsta isländska sagokretsarne, sångerna om Sigurd Fafnesbane, icke var okändt i Sverige. Runskrifterna upplysa oss således, att åtminstone förutsättningar för uppkomsten af med de isländska likartade sånger funnos äfven hos oss.
Kan man nu vara ense om, att runminnesmärkena förutom det värde, de ega såsom minnen af våra förfäder och som naturligen bör mana hvar och en, som älskar det forna, att söka bevara dem, — att de förutom detta värde äro af ganska stor vigt såsom urkunder för vårt språk och vår historia, framställer sig för oss den frågan, huruvida dessa urkunder blifvit fullt tillgodogjorda. Derpå måste svaras nej.
Väl företog man sig under vårt storhetstidehvarf, utmärkt för lyftning på alla områden, för stegrad nationalkänsla och för intresse för våra gamla minnen, äfven att uppsöka och afteckna våra runinskrifter, och ett arbete åstadkoms, som efter den tidens förhållanden och med afseende på utförandet väl må kallas utmärkt. Men detta verk omfattar ej allt, som vi nu känna, och tillfredsställer ej heller vår tids betydligt skärpta fordringar på
