Men det är ej blott genom afsigtlig åverkan, runstenarne lida skada. Som redan är nämndt, hafva ej så få nu sin plats i våra kyrkor, der de ofta tjena till trösklar eller golfstenar. Idkeligt tramp och ständig nötning plåna så småningom ut äfven en skrift, som en gång varit djup och tydlig.
Äfven af menniskorna oberoende omständigheter äro ofördelaktiga för runinskrifterna. Nästan alltid äro dessa inhuggna i stenens naturliga, råa, ojemna yta. I ojemnheterna stannar fuktighet, och denna lockar en rik växtlighet af lafvar, som under tidernas längd fräter ytan ej obetydligt. Eller ock stannar i en liten remna en droppe vatten; när vinterkylan kommer, fryser vattnet till is och tränger genom sin utvidgning undan en liten skärfva. Vissa stenarter äro mer, andra mindre, alla dock i någon mån utsatta för vittring, och att lafvar, frost och vittring i förening verkligen förändra runstenens yta, derom kan man lätt öfvertyga sig, då man jemför en runsten, som med tämlig säkerhet kan antagas hafva stått uppe i luften hela sin tid, med en annan, som åtminstone de sista två hundra åren och troligen mycket längre haft sin inskriftssida gömd i jorden.
Hvad kunna vi då göra för att skydda våra runinskrifter?
Mot menniskors åverkan har lagen redan tagit dem i sitt hägn, då den förbjuder rubbandet eller förstörandet af stenar med runinskrift, liksom af andra fornminnen, och stadgar böter för den, som bryter häremot. Icke dess mindre förstöras, såsom jag förut antydt, nu för tiden runstenar. Att skärpa lagens bud, torde tjena till intet. Runstenarne äro spridda öfver vida rymder i vårt land, och den myndighet, som har högsta uppsigten och vården om våra fornminnen, kan omöjligen sjelf öfverallt fullkomligt tillse lagens efterlefnad. De tjenstemän, som i orterna hafva sig ålagdt beifrandet af lagöfverträdelser, torde ej heller med afseende på runstenarnes bevarande kunna uträtta till fyllest, äfven om de, vilket långt ifrån alltid torde vara händelsen, skulle för denna sak hysa något lifligare intresse.
De fornminnesföreningar som i många landsändar blifvit upprättade, hafva nog för runstenarnes vård uträttat ej så obetydligt, men de skulle säkerligen kunna uträtta ännu mer. Spridda, som dessa föreningars medlemmar äro öfver hela landskapen, och inseende, såsom man väl får antaga, de olika fornminnenas värde, borde de vara i stånd att ej blott tillse, huruvida runstoderna
