höfvidsmannen Ivar Grens förräderi kommit i danskarnes händer. Mer än ett år varade belägringen. Slutligen lyckades vestgöta allmogen under befäl af sin tappre anförare, häradshöfdingen Otte Torbjörnsson att den 30 juni 1469 tända eld på fästet, som nu stormades och intogs och af den förbittrade allmogen nästan jemnades med marken. Den danska besättningen blef nästan till sista man nedhuggen.
Med hvad jubel allmogen såg, huru lågorna förtärde det hatade fogdenästet, hvarifrån så mycket öfvervåld föröfvats mot den värnlösa allmogen, kunna vi lätt förstå. Helt visst såg den häri ett slut på allt det förtryck, som den hittills lidit.
Eröfraren af Axevalla slott Otte Torbjörnssons lefnadsöden äro så märkliga, att de här väl torde förtjena ett omnämnande. Född af fattiga föräldrar i Vestergötland eller möjligen i Vermland, svingade sig bondesonen Otte Torbjörnsson genom tapperhet och duglighet upp till häradshöfding, slottshöfvidsman och slutligen till riksråd, en på denna tid för en ofrälse högst ovanlig utmärkelse. Såsom belöning för intagandet af Axevalls och kort derefter af Elfsborgs slott, erhöll han sistnämnda slott i förläning. I likhet med flere af den tidens stormän, såsom Ture Turesson Bjelke, Måns Gren och Ivar Tott, slog sig nu äfven Otte Torbjörnson på sjöröfveri. Men då han 1471 tagit tvenne Danzigerfartyg och vid bemäktigandet dödat flere af besättningarna, höjde den rika och mäktiga hansestaden så starka klagomål emot honom, att riksföreståndaren Sten Sture d. ä. måste låta fängsla Otte Torbjörnsson och föra honom till Stockholm för att stå till rätta inför riksrådet. Otte Torbjörnssons fängslande väckte i Vestergötland stor förbittring. I sitt bref med anledning häraf till riksföreståndaren förklarade vestgötarne, att »en man, som så hafver vågat sitt lif för riket, ej bort blifva gripen. Frigåfves ej Otte Torbjörnsson, hotade de att ej vidare gifva riksföreståndaren skatt eller något annat». Trots det att vestgötarne lade sig ut för honom, och oaktadt riksföreståndaren personligen synes ha varit honom bevågen, dömdes Otte Torbjörnsson af riksrådet till döden, hvilken dom också 1474 gick verkställighet, då staden Danzig obevekligt fordrade hans afrättande. Hade Otte Torbjörnsson tillhört någon af de gamla högättade familjerna, så hade nog hans straff blifvit något helt annat, än hvad det nu blef.
