Men om det verkligen var våra förfäder, som redan under stenåldern bodde här i Vestergötland, så kan den frågan särskildt intressera oss, huru man då lefde här. Lifvet i Norden är hårdt nog nu med alla de hjelpmedel i striden mot en sträng natur, som stå vår tids menniskor till buds, men det var mångfaldigt hårdare förr och särskildt på den tid, dä alla metaller ännu voro fullkomligt okända. På Söderhafvets öar, der naturen med frikostig hand skänker menniskan allt hvad hon behöfver, kan hon lättare undvara metallerna, men äfven der kan hon utan dem ej höja sig till någon högre ståndpunkt. Huru mycket svårare måste icke detta vara i polkretsens närhet, der menniskan har en så hård kamp med köld och svält.
Vi få emellertid ej tänka allt för lågt om lifvet i Vestergötland under stenåldern. Ett resultat af de nyaste undersökningarna är, att folket redan då höjt sig öfver vildens ståndpunkt. Jagtens och fiskets ovissa afkastning var ej det enda medlet till uppehälle för kringirrande flockar. Vi finna här redan då ett bofast folk, som säkert hade boskapsskötsel och möjligen äfven något åkerbruk.
Hvad stålet är för nutidens folk, det var flintan för stenålderns. I Vestergötland finnes ingen god flinta, men man har dock här träffat en mängd vapen och verktyg af flinta. De flesta hafva blifvit förda hit från Skåne, med hvilken då aflägsna provins Vestergötland således stod i förbindelse. Ätrans, Viskans och Göta elfs floddalar bilda naturliga samfärdselsvägar mellan Vestergötland och vestra kusten, utefter hvilken förbindelsen med Skåne och Danmark var lätt. Grafvar och fynd från stenåldern äro ock flerestädes anträffade i och vid dessa floddalar. Utmed Ätran, ett af södra Sveriges största vattendrag, kommer man från hafvet rakt in i den trakt, der de flesta gånggrifterna ligga. Under medeltiden finna vi ock en af de vigtigaste vägarne från det då danska Halland leda uppefter Ätran förbi Bogesund till Falköping. Det var den vägen danskarne inträngde i Sverige år 1520, då Sten Sture mötte dem på Åsundens is.
Minnen af vestgötarnes förbindelse med Skåne och Danmark under stenåldern hafva vi äfven i de prydnader af bernsten, som träffats i gånggrifterna, stundom till ganska stort antal. Så har man i en vid Falköping belägen sådan graf funnit mer än 200
