bernstensperlor. Dessa voro de förnämsta prydnaderna på en tid, då man ännu ej kände guld eller andra metaller.
Man har förestält sig, att ett högst egendomligt sätt att behandla de döda, varit brukligt här i Vestergötland under stenåldern. I de flesta grafvar från denna tid har man nämligen funnit en mängd menniskoben liggande i den största oordning, och man har sökt en förklaring deri, att benen nedlagts i grafven först sedan köttet blifvit förtärdt och skelettets olika delar skilda från hvarandra[1]. Hos flere folk, både i äldre och senare tider, i Asien och Amerika liksom på Stilla Hafvets öar, har man visserligen träffat en sådan i våra ögon besynnerlig sed att behandla de döda. Hos några af dessa folk fingo liken ligga utsatta för luften, till dess köttet skilts från benen; hos andra lät man roffoglar eller hundar förtära köttet, hvarefter benen hopsamlades och begrofvos. De skäl, som anförts för, att man här i Vestergötland skulle hafva förfarit med de döda på samma vis, torde emellertid icke kunna betraktas såsom fullt tillfredsställande. Benens oordning i grafvarna kan deremot lätt förklaras på ett annat sätt. Utrymmet i de af sten bygda grafkamrarna, hvilka väl voro ett slags familjegrafvar, der den ena generationen efter den andra flyttade in, blef snart för knapt. För att bereda plats för nya lik, samlade man då benen af de förut jordade och lade dem utan ordning på det sätt, som tog minsta rum. I så godt som alla med tillbörlig noggrannhet undersökta grafvar från Vestergötlands stenålder har man ock träffat ett eller flere skelett, hvars ben ännu ligga i sin rätta ordning.
Småningom framträngde emellertid ända till Vestergötland kännedomen om brons och guld. Det är klart, att någon tid måste hafva förflutit mellan bronsens första uppträdande i Danmark och i Vestergötland, men denna mellantid kan ej hafva varit särdeles lång. Detta visas deraf, att bronsarbeten af typer, egendomliga för den tid, hvilken i södra Skandinavien måste betecknas såsom den äldre bronsålderns första period, träffats äfven i Vestergötland. En af dessa typer är det kilformiga yxbladet (»skaftcelten») med inga eller mycket låga kanter, hvilket ses fig. 138—141 i Svenska fornsaker. Ett sådant verktyg är funnet i Barne härad; ett annat i Varola socken, S.O. om Sköfde; ett
- ↑ Sveriges forntid, texten, sid. 142—143.
