om den forntida guldsmedskonsten än den nu gör, om alla de guld- och silfverprydnader, hvaraf den består, nedlagts i oskadadt skick. Men så var tyvärr icke händelsen. Skatten, som legat i ett bronskärl och är närmare beskrifven i 5:te bandet af denna tidskrift, sid. 44, utgjordes af en spiralarmring, 2 brakteater och en knapp af guld, en vacker fyrsidig plåt af förgyldt silfver, en mängd smärre ringar, hakar och hyskor af silfver m. m., men derjemte af en stor guldtacka och 9 breda, platta silfvertackor. Dessa utgöras utan tvifvel af guld- och silfverprydnader, som före nedläggningen smälts för att kunna lättare gömmas. Guldet väger tillsammans 81 ort och silfret 3 ℔ 91,5 ort.
De nu omtalade fynden vittna om en förvånande guldrikedom i Vestergötland vid midten af det första årtusendet efter Kristus. Gällqvist-fyndet bevisar, att det vid samma tid äfven fanns god tillgång på silfver.
Från vikingatiden, hednatidens sista århundraden, har man ock anträffat betydande guld- och silfverfynd i Vestergötland. Under gräfning å egorna till Hedegården Jettened i Gudhems socken hittade man år 1878 en bit af en för nämnda tid egendomlig, snodd halsring och flere släta, tjocka, hopböjda tenar, allt af guld och vägande tillsammans icke mindre än 2 ℔ 86,9 ort. Det är det största guldfynd från hednatiden, som under detta århundrade gjorts i Sverige. — Vid stenbrytning å Lids egor i Skepplanda socken, ej långt från Göta elf och Gamla Lödöse, hittades år 1853 två halsringar och tio armringar, allt af silfver; på en af armringarna hänga 4 små ringar. — Å Kettilstorp Storegårdens egor i Önums socken, Barne härad, fann man år 1872 åtta frankiska och 12 hela arabiska eller s. k. kufiska mynt, 18 bitar af sådana mynt, 4 stänger eller tenar och åtskilliga perlor, allt af silfver, samt 48 perlor af karneol, bergkristall, glas m. m.[1] Detta fynd, hvilket liksom de två nyssnämnda nu förvaras i Statens Historiska Museum, tillhör den senare hälften af 800-talet. Det yngsta arabiska myntet är nämligen prägladt år 851, och de frankiska mynten, som bära konunganamnen Karl, Ludvig och Pipin, äro präglade under första hälften eller kort efter midten af samma århundrade. Fyndet är af särskildt värde derför, att man Sverige, liksom i de andra skandinaviska
- ↑ Månadsbladet 1873, sid. 169—172.
