länderna, funnit endast ett fåtal frankiska mynt, hvilket förhållande med skäl väckt förvåning, då man vet, huru täta besök de nordiska vikingarne gjorde i Frankrike under karolingernas tid.
Vestergötland, hvilket är så rikt på minnen från de föregående perioderna, är deremot anmärkningsvärdt fattigt på hedniska graffynd från den yngre jernåldern, tiden mellan början af det 8:de och midten af det 11:te århundradet. I detta afseende äro Småland, Östergötland och Svealänderna betydligt rikare, hvilket, åtminstone till en del, beror derpå, att de sistnämnda trakterna blefvo kristnade senare än Vestergötland. Så snart kristendomen fått fast fot i en bygd, upphörde man att begagna de hedniska begrafningsplatserna; man jordade numera de döda i kyrkorna eller på kyrkogårdarna. Man nedlade ej heller längre vid de dödas sida vapen, prydnader och dylikt.
Det är väl möjligt, att äfven andra omständigheter bidragit till det i ögonen fallande förhållandet, att »ovala spännbucklor»[1] och andra för jernålderns sista period karakteristiska fornsakstyper äro så sällsynta Vestergötland, under det att de till mycket stort antal anträffats i Småland, Östergötland och Svealänderna; men för att kunna utreda detta, fordras ännu mera vidtomfattande undersökningar både i Vestergötland och annorstädes, än man hittills haft tillfälle att företaga. Vårt vetande om Sveriges forntid har emellertid under de sista årtiondena blifvit så betydligt och på ett så oväntadt sätt vidgadt, och vi hafva så stark anledning hoppas på nya upplysningar, att den som om en mansålder skildrar, hvad man då vet om Vestergötland under hednatiden, bör kunna upprulla en mycket mera färgrik tafla än den enkla skizz jag nu haft att bjuda på.
- ↑ Montelius, »Om de ovala spännbucklorna» i Månadsbladet 1873, sid. 177—194, och 1877, sid. 461—484.
