olämpliga kyrkan, denna måste förändras eller rent af rifvas; det är blott skada, att man under århundraden icke så mycket som man bordt, har tänkt på att i anteckning eller bild bevara minnet af det gamla, som måst försvinna. Denna försumlighet sträcker sig ända in i den nyaste tiden. Ett exempel förtjenar anföras. Intendenten G. Brusewitz, som år 1861 företog, för K. Vitterhets, Historie och Antiqvitets Akademiens räkning, en forskningsresa i Sköfdetrakten, besökte två gånger Forsby kyrka. Den första gången var han i hennes inre, men hann då ej afteckna det. Då han andra gången kom för att utföra denna teckning, kunde han icke komma in i kyrkan, emedan alla husen voro låsta och folket ute på arbete. Han uppgifver i berättelsen, att kyrkan då ännu hade skiljemuren mellan långhuset och koret alldeles orörd. Sedan jag fått underrättelse derom, att i kyrkans inre skulle finnas en inskrift, som omtalar hennes tillkomsttid, begaf jag mig dit för att upprita hennes grundplan, men då hade man redan hunnit vidga öppningen mellan kyrka och kor, med andra ord beröfva byggnaden ett af hennes mest karakteristiska drag. Den i södra korväggen inhuggna skriften omtalar, att kyrkan vigdes år 1135. I följd af vederbörandes likgiltighet eller bristande kunskap samt försummelsen att anmäla den tillämnade förändringen, har vetenskapen gått förlustig den stora förmånen att hafva en i alla detaljer trogen grundplan af en gammal kyrka, hvars byggnadsår är fullt säkert! Det är allenast för helt få svenska kyrkor, som byggnadsåret är kändt.
Som man öfverallt inom Vestergötlands hufvudbygd önskade uppföra kyrkor för det närmaste grannskapets räkning, blefvo kyrkorna många och små; de obetydliga måtten gjorde äfven tillfället ringa att på ett rikare sätt pryda kyrkorna: att i dem uppföra kolonner, som delade byggnaden i två eller tre skepp, kom sällan i fråga. Detta är så mycket mer att beklaga, som det inom en dryg del af Vestergötland finnes ett förträffligt byggnadsmaterial, som med lätthet formas i öfverensstämmelse med den goda smakens fordringar.
För den äldsta tiden kan man för Vestergötlands kyrkor uppvisa två grundformer. Den ena är rund, med en utbyggnad för koret. Den andra visar, när den är fullständig, i vester ett torn, oftast med qvadratisk grundplan, ett något bredare rektangulärt långhus, som när det är hvälfdt, har plats för två korshvalf, ett smalare kor, med grundplanen i form af en qvadrat eller af en
