reliefbild. Den vigtigaste af dem alla finnes i Skälfvums kyrka, dock flyttad från den ursprungliga platsen.
Denna fattigdom i utstyrseln är så mycket mer egnad att väcka förvåning, som, eftersom hvad nyss nämndes, inom en stor del af Vestergötland stenarter förekomma, som med lätthet bearbetas af stenhuggarens mejsel, och som man i Vestergötland med synnerlig ifver egnade sig åt rikt sirande af vissa grupper af föremål, framför allt funtar och grafstenar.
Funten består alltid af en skål och en fot, men ehuru hufvuddelarne således äro få, deras form till hufvuddragen gifven af deras bestämmelse, förekommer en oändlighet af variationer. Foten gjordes oftast vid, så att den kunde uppbära den tunga skålen; såväl fot som skål voro vanligen låga. En något senare tid, då man äfven i byggnadskonsten älskade drag, som uttryckte en rörelse, gjorde foten högre och smärtare samt skålen mindre vid. Oftast är så för fot som skål grundplanen cirkelformig, men äfven finnas skålar med fyrbladig grundplan, i hvilket fall foten äfven har fyrbladig genomskärning. Någon gång finner man funtar med qvadratisk grundplan.
Mången funt är ytterst enkel, med slät yta, utan minsta spår af ornering, men nästan oftare synas ornament hafva förekommit. Än finnes en enda list kring skålens kant, än höljes dess yta fullständigt af bladornament, än är ytan delad i fält, som visa figurliga framställningar. Det kan icke komma i fråga att här redogöra för de olika typerna, för så vidt de äro af mig kända, ty derför erfordrades ett antal figurer, som ej nu kan anskaffas.
Större delen af dessa ornament hafva uppgiften att pryda, utan att man kan tillerkänna dem någon egen betydelse. Sådana äro de bladrankor, som flitigt användes under den romanska tiden, ej blott för funtar, utan allestädes, der reliefskulpturer kunde förekomma — en vågigt böjd, bandlik stängel, från hvilken utspringa vexelvis åt hvardera sidan bakböjda mångdelade blad eller rikare bladvippor. Det senare motivet, afbildadt i min bok om Den kyrkliga konsten fig. 63, synes hafva varit mycket omtyckt i Vestergötland, der det äfven förekommer å grafstenar, men är annorstädes åtminstone sällsynt. Det förra motivet, urgammalt inom den kristna konsten, ikläder sig i Skara stift samma vexlande former, som inom det öfriga Sverige och i allmänhet i hela Europa. Ett band lagt om ett vidt kärl, är ett vanligt motiv i keramiken
