och spelar för ögat rolen af ett sammanhållande element, hvadan det bör anbringas just der, hvarest den skenbara faran af ett sönderbristande är störst. Denna uppgift hafva dock i allmänhet icke bladornamenten å de vestgötska funtarne, ty deras vågiga böjning tager bort allt uttryck af sammanhållande kraft. De hafva deremot samma bestämmelse som en krans satt på ett föremål — blott att pryda. De beröfva ytan det uttryck af nakenhet som, i synnerhet när ytan är vid, verkar obehagligt genom sin torftighet och tomhet.
Å funtar inom det gamla Linköpingsstiftet, till hvilket äfven Gotland hörde, se vi ofta historiska framställningar, scener ur den bibliska berättelsen — syndens inträde i verlden, Christi barndom o. s. v. Framställningarne ur Christi lif afslutas vanligen på ett fullt korrekt sätt med en bild af hans dop, hvilket medeltidskonsten på sitt naiva sätt stundom låter försiggå i en funt. Dylika framställningar äro visserligen ingalunda osedda på vestgötska funtar, men å dem äro allegoriska framställningar vida vanligare. Äfven inom Småland äro sirade funtar ganska vanliga, af hvilka flere hafva det egendomliga draget, att en fot är stäld ofvanpå en annan. Dessa funtar hafva, liksom de vestgötska, vanliga symboliska framställningar.
En vestgötsk funt har i den lärda verlden ådragit sig stor uppmärksamhet; den fanns fordom i Ottrava kyrka och tillhör nu Statens Historiska Museum. Den låga fullt cylindriska skålen har utsidan delad i åtta fält. Ett af dem visar den korsfäste Frälsaren, ett annat stenhuggaren sysselsatt med funtens mejslande — det är stenhuggaren, som af misstag blifvit tagen för en framställning af Tor, hvarigenom den kristna funten skulle bevara en framställning af en hednisk myt. Visserligen hafva framställningar af hednagudar någon gång fått plats på kristna byggnader eller monument, men icke i deras hedniska betydelse, utan i kristnad omklädnad. När t. ex. det romerska folket i Sankt Peters kyrka egnar sin hyllning åt en der uppsatt Juppitersbild, är det icke Juppiter, som denna hyllning hembäres, utan apostelen Petrus, som statyn ansetts framställa. Ottravafunten är för öfrigt icke en af de äldsta; det är endast det mycket dåliga arbetet, som gifver den skenet af en ytterligt hög ålder.
Jag medgifver visserligen, att å kyrkorna anbragtes framställningar, som voro lånade från den föregående tidens mytverld, t. ex.
