de bilder ur Sigurd Fafnesbanes lif, som förekomma å träsnidade kyrkoportaler i Norge. Men Sigurds bedrifter hade blifvit föremål för sägner, i hvilka det ursprungliga hedniska elementet helt visst spelade en ytterst underordnad rol, hvadan dessa bilder ej längre äro att anse som hedniska. Det är för öfrigt en stor skilnad mellan en gammal sagohjelte och en heden gud. Sigurd kunde lika väl som Alexander den store accepteras af den kyrkliga konsten, likasom hvarjehanda gestalter ur den romerska mytologiens verld upptogos af den fornkristna konsten. Den enda möjligheten att få en heden gud afbildad å ett kristet föremål, är att framställa guden såsom besegrad.
De allegoriska framställningarne gälla i första rummet den kamp, som allestädes visar sig i verlden, kampen mellan det goda och det onda. Män, väpnade med hjelm och sköld, med kraftigt svärd, möta i strid hvarjehanda fantastiska skepnader, väldiga drakar, (centaurer), hvilkas gestalter lånats från den klassiska mytologiens bildverld o. s. v. Mången gång ses enstaka figurer af egendomligt utseende, hvilkas betydelse ej är lätt att finna.
Det vore utan fråga en vacker uppgift att sammanställa alla dessa fantastiska gestalter, för att söka komma underfund med den betydelse, som man velat lägga in under dem. Uppgiften är svår, ty det gäller att först söka utröna hvad de skola framställa, sedan att med tillhjelp af medeltidens äldre litteratur leta sig till deras betydelse. Vid en sådan undersökning måste man dessvärre lemna mången fråga öppen, utan hopp att hon någonsin skall kunna besvaras.
På funtarne finner man stundom inskrifter. Än äro de af
religiöst innehåll, än innehålla de uppgift allenast om stenhuggarens
namn. Inskrifter af båda slagen förekomma å en funt i Fors
kyrka, å hvilken läses
ORE TVOS, CHRISTE,
BENEDICTVS SIT LAPIS ISTE.
ALEXANDER ME FECIT.
Den leoniska versen innehåller tydligen en bokstaf för mycket. I stället för tuos bör läsas tuo, ty meningen kan ej vara annan än: O Christus, må denna sten vara välsignad genom ett ord af din mun. Namnet Alexander låter visserligen föga svenskt, men det är sannolikt att det klassiska namnet skall föreställas vara en öfversättning af något nordiskt namn. Från främmande land kan den tunga funten ej hafva blifvit införd.
