Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne56sven).pdf/283

Den här sidan har korrekturlästs
271
JAN VAN SCOREL OCH GUSTAF VASA.

deraf härleder sig titeln »canonicus», hvarmed fullmagten börjar. Han arbetade i Haarlem, men mest i Utrecht, der han den 6 december 1562 afled, testamenterande sin förmögenhet åt sina fyra naturliga barn och deras moder, Agatha van Schoenhoven, hvars porträtt nu träffas i Berlins museum och i Doriagalleriet i Rom.

Scorel har ett starkt slägttycke med de store renässansmästarne i Italien. Naturen hade utrustat honom liksom dem med rika och mångsidiga anlag. Han var målare, han var skald, han var ingeniör, och han egnade sig med framgång åt musiken. Han var hemma i mycket annat. Få på hans tid hade rest och sett och lärt så mycket som han. Han talade fem språk.... Först och främst var han emellertid målare. Han tillhör antalet af de nederländske konstnärer, hvilka man först på senare tiden egnat tillbörlig uppmärksamhet, och hans konsthistoriska betydelse är icke ens ännu fullt utredd. Han är en af frågorna på dagordningen inom den samtida konsthistoriska literaturen. När detta skrifves, pågår just i tyska konsttidskrifter en lärd och skarp strid om huruvida Scorel är att anse såsom identisk eller icke med den betydande, men till namnet okände konstnär, som plägar kallas »Der Meister vom Tode der Maria». Säkert är dock att Scorel var vägbrytaren för den italiserande riktningen inom den äldre holländska konsten och att han såsom porträttör var af epokgörande betydelse. Hans förnämste lärjunge var den sedermera i Spanien, Portugal och England verksamme Antonis Mor. På andra betydande konstnärer, såsom t. ex. Marten van Heemskerck, utöfvade han stort inflytande.

Sådan var den mästare, med hvilken Gustaf Vasa brefvexlade, sådan den förste målare af rang, med hvilken vårt land någonsin stått i beröring. Hvem han var, den byggmästare, som reste hit med Jan van Scorels rekommendationsbref på fickan och hvilka öden den vackra Maria-bilden här gick till mötes — det är och torde väl städse blifva två olösliga gåtor. Ja, det är icke ens troligt, att man genom forskningar i Danzigs arkiv skulle kunna uppspåra arkitektens namn; öfver taflans dunkla öden skulle sådana arkivstudier naturligtvis i alla händelser ej kunna sprida något ljus.