Om fingrarnes namn i svenskan.
Af
Johan Nordlander.
Des menschengeschlechtes älteste
geschichte lagert verborgen gleich der seiner
sprache, und nur die sprachforschung wird
lichtstrahlen darauf zurück werfen.
J. Grimm.
Det torde måhända förvåna en och annan att se ett så ringa och obetydligt ämne som fingrarnes namn göras till föremål för behandling, och det i en vetenskaplig tidskrift. Och man får icke undra derpå. Det skall emellertid blifva vårt mål att i korthet uppvisa den stora kulturhistoriska betydelse, som dessa namn ega; och vi våga hoppas, att om vår uppsats icke kan skänka annat nöje, skall den åtminstome föra tanken tillbaka till ens egen barndomstid och kalla till lif med tiden mer eller mindre bleknade men kära minnen.
Samma tanke, som den tyske heroen inom den moderna språkforskningen uttryckt i de som motto anförda orden, finnes ock uttalad af en svensk språkforskare. Språkvetenskapen, yttrar prof. Richert (»Kulturhistoriska bilder» i »Svensk tidskrift» för år 1876) kan komma till kännedom om mången yttring af folkets skaplynne och verldsåskådning, hvarigenom man kan bilda sig en viss föreställning om folkets framfarna lefnadsöden samt gången af kulturanlagens utveckling. — När fingrarnes namn ses i den jemförande språkforskningens ljus, lemma de det ypperligaste exempel på s. k. kulturord. Också hafva framstående män bland våra tyska stamfränder gjort dessa namm till föremål för grundliga och omfattande undersökningar. Uti A. F. Potts arbete »Die quinare und vigesimale Zählmethode bei Völkern aller Welttheile»,
