e) lillpinka); d) gullrinka; c) långstånka; b) gullbånka; a) stórtommos. Bohuslän.
a) tómmetott; b) slickepott; c) långeman; d) lille Jóhann; e) lille Päl i pinka. Bohuslän.
a) tummetótt; b) slikkepótt; c) långemann; d) havre-häst; e) lille-präst. Skåne. Rz.
e) lillfingerring; d) gullfingerring; c) långlöpare; b) peppar stötare; a) Insknäkkjare. Skåne. Rz.
Tummen.
Bland fingrarna innehar tummen högsta rangen, hvilket helt naturligt förklaras af hans stora praktiska betydelse. Att skada ens tumme var ock i de gamla lagarne belagdt med högre böter, än om det gälde något af de andra fingrarna. Hos anglosaxarne värderades han till 30 skilling, men ringfingret, som stod honom närmast i värde, till blott 17 skilling. Uti guta-lagen stadgas det, att »hvart finger är bött med fyra marker penningar om det är af; Þumplingr at tweim markum silfs.» Af tummens stora vigt förklaras ock den omständigheten, att namn på honom ej, såsom annars ofta sker, bildas med subst. finger såsom senare led. Uti våra uppteckningar söker man förgäfves någon sådan sammansättning. I tyskan är förhållandet det samma. Undantag göra blott fornnordiskan och dansk-norskan, som ha sådana former som þumal-fingr, tommel-finger för att skilja tummen från stor-tån, som heter þumal-tá.
På samma uppfattning grundar sig ock tummens grekiska namn ἀντί-?ειϱ, hvarigenom tummen utmärkes »som den de 4 andre fingre motsatte deel af haanden»; Berg, »Græsk-Dansk Ordbog». Deraf att tummen, strängt taget, icke räknats till fingrarna, kan pekfingret kallas främst-fingret, såsom fallet är i Dalarne och Ångermanland.
Tummen skiljes i folkspråket från de öfriga fingrarne genom namn, som antyda stor myndighet och värdighet. Rietz anför från Ångermanland namnet tammas-gubben och förf. har der antecknat namnen gubben-sjelf och gröt-gubben samt stor-gubben upp i talltullan i Medelpad. »Gubben» är i talspråket en vördnadsfull benämning på ens förman; så kalla drängar sin husbonde, gesäller sin mästare och sjömän sin kapten. När man i Ångermanland
