frågar efter gubben eder eller han sjelf, menas dermed husbonden. I den saliska lagen kallas tummen enligt Rochholz alah-thuma d. v. s. guds-finger, och rummet mellan tummen och pekfingret nämnes Wodan-spanne. Med tanken härpå vore det kanske ej allt för djerft att i namnet gubben-sjelf se en hänsyftning på ingen mindre än allfader Oden, på liknande sätt som man i goffar (god fader) och gobonn (den gode (hus-)bonden) finner guden Thor. I Bohuslän är bóen själf (bonden sjelf) ett af namnen på detta finger.
Första fingrets vanligaste namn är tummen, hvilket ord i mer eller mindre skiftande form förekommer i alla germanska språk och derigenom bevisar sig vara af mycket hög ålder. Ordets härledning är ej fullt säker. I forntyskan uppträder det under formen dûmo som af Grimm sammanställes med verbet dûhjan, trycka (premere). Tummens latinska namn är pollex med eller utan tillägg af digitus. Betydelsen af detta namn är ock osäker. Redan Isidorus framstälde i Origines 11:te hoken en förklaring: Primus (se. digitus) pollex vocatus, quod inter ceteros polleat virtute et potestate.» Denna härledning af pollere, vara stark, ger onekligen en god mening, men på goda grunder har ock en annan tydning framstälts. Pollex kommer »troligare af polliceor (edligen lofva) såsom det finger, hvarmed löften bekräftades» (se Cavallin, Latinskt lexikon, s. 327). Denna sed är ock känd bland germanerna. Från Pommern har Grimm s. 428 den uppgiften, att när två personer öfverenskommit om något, gjort ett aftal, så vidröra de hvarandra med tummarna eller stöta dem mot hvarandra. Äfven hos oss är denna bekräftelseform känd och brukad, i synnerhet bland ungdom och på skämt. När två personer aftalat att gemensamt gå till ett ställe el. dyl., yttras ofta: det tumma vi på! — hvarpå den ene trycker sin högra tumme mot den andres. Om man skall försöka sin lycka i spel, ropar man enligt Grimm åt någon god vän, i synnerhet barn: räck mig tummen! hvarvid den tilltalade sticker sin tumme under de andra fingrarna och trycker dem hårdt samman. Einem den daumen halten är derför liktydigt med favere alieni, gynna någon. I sammanhang härmed står en i synnerhet hos romanska folk men äfven hos oss känd sed, som hos Grimm nämnes »einem die feige weisen» och af honom s. 429 närmare beskrifves. En antydan om samma bruk finnes redan hos Plinius (Nat. hist. 28, 5), der det heter:
