äfven i Eldsberga-högen två sådana primitiva qvarnar påträffades. Dessa fynd äro, trots sin skenbara obetydlighet, af särdeles stort intresse, emedan de gifva oss ytterligare bevis för, att åkerbruket icke var okändt i Sverige under bronsåldern.
Å Eldsberga Prestgårds egor i Halland, nära Halmstad, undersökte jag år 1881 en större grafhög, hvilken visade sig hafva tillkommit åtminstone vid två olika tider. Ursprungligen fanns här endast en stenåldersgraf, en gånggrift, omgifven af en låg upphöjning, hvars yta var belagd med ett lag kullerstenar, och som endast nådde upp till underkanten af gånggriftens takstenar. Under bronsålderns äldre del stäldes sedan på denna hög bredvid grafkammarens takstenar två grafkistor af klufna och urholkade ekstammar, öfver hvilka ett stort stenröse uppkastades, som täcktes af ett tjockt lager jord. I detta jordlager nedsattes vid olika tider under en senare del af bronsåldern 3 grafvar med brända ben.
Gånggriftens kammare, täckt med stora, på undersidan släta stenblock, är invändigt 13 fot lång och 4,5 fot bred; gången har nästan samma längd, men endast 2,5 fots bredd. De obrända lik, som utan tvifvel en gång nedlagts i denna graf, hade helt och hållet förtärts. I kammaren hittades nu endast en spjutspets och ett »halfmånformigt» verktyg m. m. af flinta, en stenhammare med ofullbordadt skafthål och hälften af en dylik hammare, som varit färdig, men redan före nedläggandet i grafven afslagits vid hålet, samt spridda bitar af två grofva lerkärl. I gången låg en bernstensperla. Hvarken i kammaren eller i gången träffades spår af metall. Under stenläggningen på den gånggriften omgifvande upphöjningen hittades en väl slipad hålmejsel af flinta och en ovanligt vacker båtformig stenkammare.
Den ena ekkistan hade innehållit liket af en man, som varit klädd i ylletyg; vid venstra sidan låg hans svärd, af brons, i en slida af läder. Omkring allt detta var en ox- eller kohud svept, och för att än bättre skydda kistan omgafs den med några hvarf björknäfver. Trycket af de ofvanpå liggande massorna af sten och jord hade under tidernas längd, och sedan eken förlorat sin motståndskraft, sammanpressat hvad som fanns qvar af kistan och dess innehåll till en tjocklek af knapt 2 tum. Af liket fanns nu intet qvar, men af näfvern, kistan och ylletyget äro ganska stora stycken bevarade, äfvensom större delen af det 2,5 fot långa
