Das ist der daumen,
Der schüttelt pflaumen,
Der liest sie,
Der isst sie,
Und der sagt: wart, ich wills der mutter sagen.
I det man framsäger denna strof, pekar man för hvarje vers på ett finger, börjande med tummen. Från Skåne meddelar Rietz följande delvis liknande rim:
Ja ä sulten,
ja vill ha mad,
hór ska du ta et?
i mors skav (= skåp),
ja si(g)er et.
Pekfingret har äfven andra namn. Så kallas det — och det med fullt skäl — pet-fingret af verbet peta samt pillerpotten med samma betydelse; jfr pillra, sakta vidröra, fingra något, lätt peta i något, Rz s. 497.
Enligt meddelande af komministern Jul. Hultin i Tärendö, Norrbottens län, har fingret derstädes namnet nenä-sormi, af nenä, näsa, och sormi, finger; således: näs-finger. Orsaken till namnet kan icke vara mer än en, och denna är påtaglig.
Dunkelt synes oss namnet stor-ryttaren. I fornfriesiskan och angelsaxiskan kallas fingret schotfinger, seyte-finger emedan man med detta finger spände bågen, och i tyska lagar utmärktes det genom omskrifningar sådana som secundus digitus unde sagittatur eller qvo sagittatur.
Långfingret.
Emedan detta finger genom sin längd skiljer sig från de öfriga fingrarna, har det fått namn deraf. Den första sammansättningsleden är hos oss nästan ständigt adj. lång, hvaremot den senare leden vexlar. Än liknas fingret vid en spång (långa-spånga), eller stång (lång-stång), än vid en stock (lång-stock); vidare vid en man (långerman, långeman, långman; laiemann (enl. Nilén). Aasen upptager för norska allmogemålet utom langestong (= staang) äfven langetong (= taang) och langfinger. Tyskan eger ock härtill svarande former såsom langemann, langmännchen, langluchs, langluchs, langhals m. fl. Vidare förekomma
