sådana namn som långlöpare (Skåne), långskånk (= långben, Ångermanland) samt storfingret.
Hos Grimm förekommer sid. 405 följande förteckning på nu brukliga svenska fingernamn: tumme, pekfinger, medlerste, fjärde, minste. Namnet »medlerste» torde emellertid knapt förekomma, liksom ock det för ringfingret upptagna namnet »fjärde»; åtminstone ha vi förgäfves sökt derefter. I andra språk deremot finnas talrika namn, som bildats med afseende derpå, att detta finger är det mellersta. Engelskan har middlefinger, tyskan mittelfinger, latinet medius och grekiskan μέσος. — Latinska författare anföra ock för detta finger namnen infamis och impudicus, hvarmed jemföras tyska narren- eller metzgerfinger och arschfinger samt holländska schaamvinger. Fingret har enligt Isidorus fått detta namn, quod plerumque per cum opprobrii insectatio exprimitur. Antagligen syftar Isidorus härvid på en hos romarne förekommande sed att hålla långfingret utsträckt samtidigt med att pek- och ringfingren böjas för att dermed framställa en priap. Det sista af de tyska namnen är enligt Grimm att härleda a verrendo podice. Någon motsvarighet till dessa namn kunna vi ej uppvisa.
Ringfingret.
Långfingrets namn i svenskan äro sålunda ej synnerligen många och omvexlande; ringfingret är deremot rikt på namn och spelar i många afseenden en vigtig rol. Redan hos Plinius kallas detta finger digitus medicus, och på franska nämnes det 1447 doy médicinal. Härmed öfverensstämma ock de anglosaxiska och danska namnen læcefinger, lægefinger. Man har försökt förklara detta namn deraf, att de gamla läkarne brukade detta finger vid läkemedels tillredande eller deras begagnande, men en djupare grund måste finnas. Grimm förklarar namnet på följande sätt. Det är, säger han, en lika gammal som vidt utbredd tro, att särskildt begåfvade menniskor kunna bota sjukdomar genom att lägga handen på sjuka ställen eller med henne stryka derpå. Intet är då naturligare, än att denna hemlighetsfulla kraft tillagts icke blott hela handen utan äfven enskilda finger. Så gjorde grekerna, och vid edgång framräckes ömsom hela handen, ömsom ett eller flere fingrar. Att en sådan magisk kraft förbundits med detta finger, kan med säkerhet påvisas. I Wales kallas det för
