trolldomsfingret, och förf. har i Jemtland af tillförlitlig sagesman fått den upplysningen, att »venstra namnlösfingret (ringfingret) af en qvinna begagna trollkarlar till mycket.» En sådan trolldomskraft eger ock detta finger i den finska folkdikten Kalevala. Så t. ex. skildras den everldlige sångaren Wäinämöiens födelse med följande ord:
Och sitt fängsels port han öppnar
med det ej benämnda fingret,
läste upp det hårda låset
med en tå på venstra foten[1].
Det är en vidt utbredd och ännu ej alldeles utdöd föreställning, att man ej med det rätta namnet bör nämna sådant, hvarför man af en eller annan anledning hyser fruktan eller vördnad. Så våga ej serberna att med rätta namnet benämna svåra sjukdomar, och allmänt har man fruktat att kalla djefvulen vid namn af fruktan att derigenom ådraga sig hans missgunst. At liknande omtanke om husdjuren kallas vargen för gullben, gullfot, gulltass, gråben, gråfot o. s. v. För åskan har man sådana namn som goa, fem. af adj. god, godbonden, godfar, godgubben.
På grund af denna föreställning har detta trolldomsfinger, i trollkarlars händer ett verktyg för både godt och ondt, af dubbel anledning fått det egendomliga namnet namnlösfingret i Jemtland namnlösen i Vermland och Roslagen, »det ej benämnda fingret» (nimitön-sormi, af nimi, namn) i finskan, der ungenannte i tyskan. Detta namn är af hög ålder och stor utbredning. Det förekommer i sanskrit under formen anâman (a privitivum och nâman, namn), hos kineser, tibetaner, mongoler, osseter, tithauer och — hvaröfver man mest förvånas — hos Amerikas indianer. När namn, som grunda sig på lika bruk af fingrarna, förekomma på vidt skilda tider och orter, är detta helt naturligt och väcker mindre undran; det låg tydligen lika nära för greken som för den svenska bonden att uppkalla pekfingret efter den gemensamma, på handens byggnad beroende seden att slicka med detta finger. Detta namn åter grundar sig på gemensamhet i föreställning och uppfattning hos kinesen, svensken och indianen m. fl., och det är derför, som den stora öfverensstämmelsen slår en med häpnad. — I Tyskland har namnet börjat komma ur bruk, emedan den till grund för
- ↑ Kalevala, öfversatt af Collan. Helsingfors 1864, s. 12.
