namnet liggande föreställningen försvunnit ur folkmedvetandet. Det kan derför vara af intresse att erfara, att namnet ännu är i fullt bruk i flere delar af vårt fädernesland. Enligt Grimm har det i tyskan ersatts af namnet Johan; kanske det dunkla namnet lille Sven från Gestrikland kan förklaras på samma sätt.
Vi öfvergå härmed till en flock namn, som äro bildade med afseende derpå, att detta finger företrädesvis är ringens bärare. Ringfingret är det i högsvenskan allmänt och i landsmål stundom förekommande namnet på detta finger. I fornnord. hette det baugfinger, i nyhögtyskan har det formen ringfinger, uti italienskan annular, i franskan annulaire. Fingrets latinska namn var annularis, enligt Isidorus quod in ipso annulus geritur. I våra bygdemål har fingret vexlande namn. Sådana äro: gull-brann, gullebrann eller gullibrand af brand, staf, gullfinge eller gullfinger d. v. s. gullfingret, gullfingering, gullemann och gullrinka, gullring l. gullringen, hvilket sista namn synes vara vanligast. Tyskan har ock gollen ring. Hos Aasen uppgifves gullbrand vara den vanliga formen, dock tillägges: »Nogle St. Ildebrand (= Hildebrand?) Ellers ett mansnavn, som det synes, en form af Gudbrand». Gullbrand sammanhänger emellertid lika litet med mansnamnet Gudbrand, som Ildebrand med mansnamnet Hildebrand. Ildebrand är eldens staf, det eldröda guldets bärare. Om orsaken hvarför ringen bäres på handens fjerde finger, lemnar Macrobius, en latinsk lärd på 400-talet, den upplysningen, att en nerv ansågs gå från hjertat och ända till det fingret och der sluta i en förening af fingrets öfriga nerver, och derför hade de gamle prydt detta finger med ringen liksom med en krans (corona). Andra uppgåfvo, att en åder sträckte sig från hjertat till detta finger, och på samma gång fingret smyckades, kröntes ock derför sjelfva hjertat. I sjelfva verket, säger Grimm, gälde under hela medeltiden den tron, att ringfingret genom ådror stode i särskild förbindelse med hjertat. Detta förklaringssätt är emellertid alls icke tillfredsställande. Grimm förmodar, att någon gammal, vidt utbredd folktro ligger till grund för seden, och säger sig ej annars kunna fatta, hvarför fingret kallas herzfinger, der herzliche eller der zärtliche, namn som hos oss motsvaras af hjertfinger, hjertli(g) hand och »härti-hann (hjärtlihann)». Såsom förut är nämndt, har man tillagt detta finger hemlighetsfulla krafter, och hos grekerna var det helgadt åt ingen mindre än solguden. Såsom sådant
