Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne56sven).pdf/297

Den här sidan har korrekturlästs
285
OM FINGRARNES NAMN I SVENSKAN.

tillägger man lillfingret åtskilliga dåliga egenskaper. Det är listigt, inställsamt, till och med tjufaktigt. Grekerna kallade det ock κακός, och Mercurius var dess gud. Det gifves hos oss, säger Grimm, hvilken vi här ordagrant följa, barnrim, der fingrarna samtala om något streck, som de ämna utföra. Tummen deltager dock icke deri, han nämnes blott utan vidare. Pekfingret säger sig gerna äta plommon (jfr »ja vill ha mad» i den efter Rz s. 279 anförda strofen), och långfingret vill veta, hvar sådana finnas (»hór ska du ta et?»), ty genom sin längd kan detta bättre än något annat finger komma åt frukten. Ringfingret angifver vägen (»i mors skav»), men så kommer lillfingret och hotar att säga allt för fadern eller ännu oftare för modern (jfr ja si(g)er et). Äfven händer det, att lillfingret äter upp hela rofvet: »Kleinteufelchen hat sie (korfvar af en oxe) all gesz». På liknande sätt förhåller sig lillfingret, när tummen varit nog olycklig att falla i sjön. Pekfingret drager då upp honom, långfingret bär honom hem, ringfingret bäddar ned honom, men »der kleine schelm da hat ihn wieder aufgeweckt», eller »der kleine spitzbub hat alles der mamma geseit» (Simrock s. 7[1]). Att fingrets art och lynne äfven hos oss öfverensstämmer med den hos tyskarne vanliga föreställningen, framgår dels af den ofvan efter Rz anförda strofen, dels ock af det från Södermanland upptecknade namnet sqvallerfingret. I Bohuslän kallas det i ett rim för sladder-bytta. Dock är icke fingret så lågsinnadt, att det ej understundom kan visa sig ädelmodigt, såsom man ser af följande rim från Bohuslän:

  1. Det femte fingret är litet och svagt. Derför blir det åsidosatt af de andra och kan ej värna sin rätt. Såsom små barn har det då ej annat råd än klaga hos mamma för att der få skydd och rättvisa eller fritaga sig för delaktighet i de öfriga fingrarnes förbrytelser. Man jemföre de ofvan anförda rimmen med följande, hemtadt ur Rimes & Jeux de l’enfance, par E. Rolland (Paris 1883), s. 21:

    Celui-ci a vu le lièvre,
    Celui-ci l’a couru,
    Celui-ci l’a tenu,
    Celui-ci l’a mangé,
    Celui-là n’a rien eu.
    Il a dit à sa mère:
    J’n’ai pas eu, j’n’ai pas eu.