Den fall(er) i sjön,
den drar opp ’n,
den drar hem ’n,
den la ’n i sängen,
den bre(der) på 'n.
Med hänsyn dertill, att detta finger är af mindre praktisk betydelse än något af de öfriga, kallas det i Vestergötland:
liten fattig qvinna,
som hvarken kan sy eller spinna.
Tillägg.
Sedan förestående uppsats aflemnats till sättning, hafva några nya bidrag influtit, hvilka vi ej velat undanhålla våra läsare.
På Öland äro fingrarnes namn af följande lydelse: e) lill-lingen; d) gullfingen; c) långastocken; b) knäpp opp ’n[1]; a) gubben sjelf. — För Vestergötland äro följande namn att tillägga: e) lill-linge-r; d) gullfinger; c) långspång; b) slickertång; a) kortman; och a) tummetott; b) slickepott c) långeman; d) silfverhann; e) lille Per på gärden. — Uti Bohuslän är Karl-Johan namn på ringfingret, och lillfingret nämnes der äfven lille Per i pinkevann eller lille tippen på ändan. Från obekant håll har jag lille kom sist. På detta finger finnes ännu ett annat namn. J. O. Halliwell, »Popular Rhymes and Nursery Tales», London 18419, anför nämligen sid. 105 från vårt land följande namn: Tomme tott, Slicke pott, Långe man, Hjertlig hand, Lille, lille, lille gullvive. — Det lilla fingrets benägenhet att sqvallra framgår af flere rim såsom:
Jag vill ha mat.
Hvart ska ja ta ’n?
I mors kista
för lilla sladderbytta.
Bohuslän.
- ↑ Detta namn torde bero derpå, att man vid rimmets genomgående böjt upp fingret.
