betydliga trycket af den på dem hvilande högen af sten och jord, glidit ned med sin ena ända, så att denna nu sjunkit ned i grafvens botten. Då detta minnesmärke i sig sjelft är märkligt, och då dylika grafvar äro mycket sällsynta i Halland, önskade jag, så vidt möjligt, återställa det i dess ursprungliga skick. Jag hoppades kunna göra det, när jag sommaren 1883 fortsatte undersökningen af högarna vid Eldsberga. Stora svårigheter mötte dock härvid, emedan de tunga stenblocken, som en gång lagts på sina platser af stenålderns folk, nu ej syntes kunna flyttas af de arbetare, som vanligen stå en gräfvande fornforskare till buds. Härtill fordrades nu, liksom fordom, folk hvilka egde öfning i sådana arbeten. En lycklig tillfällighet gjorde emellertid, att sådana kunde erhållas. För den under byggnad varande jernvägen mellan Helsingborg och Halmstad, var man sysselsatt med en stenbro öfver en i närheten flytande å, och genom arbetschefens stora välvilja fick jag en morgon låna ett arbetslag, som på några timmar lyfte upp de nedfallna stenarna och, så mycket möjligt var, återgaf grafven dess forna utseende. Det var ett nöje att se, med hvilken skenbar lätthet de väldiga stenblocken flyttades af dessa arbetare, som genom långvarig öfning lärt sig, huru man skall bära sig åt för att lyfta stenar, hvilka en oinvigd skulle tro endast med den största svårighet kunna rubbas. Och härtill behöfdes ingen domkraft eller någon dylik konstig inrättning, endast några stockar och några jernspett.
Under stenåldern hade man visserligen inga jernspett, men dessa kunna ersättas med häfstänger af trä, om än arbetet då går något långsammare. Jag lärde mig också nu på ett par morgontimmar bättre än genom någon afhandliug, att stenålderns nordbor kunnat med de enkla hjelpmedel, som stodo dem till buds, uppföra de stora grafkammare, hvilka fylt deras ättlingar med undran.
Vid gräfning för att underlätta tillträdet till grafvens ingång hittades 5 fot utanför gångens mynning en bernstensperla af den under stenåldern vanliga formen.
Vid Onsjö i Söndrums socken, nära Halmstad, fann kapten Lagergren i en hällkista, som han undersökte år 1883, en flintdolk, ett par bernstensperlor samt några obrända ben och kol (St. M. 7531).
