Vid Fridhem å Fröböke egor i Breareds socken ligga några egendomliga fornlemningar, på hvilka den för Hallands fornminnen, liksom för allt som rörde Halland, lifligt intresserade ryttmästaren P. von Möller fäst min uppmärksamhet, och hvilka jag sommaren 1883 hade tillfälle att besöka. De likna små stendösar. Nu är blott en oskadad, men af flera dylika ses lemningar. Den oskadade utgöres af ett rätvinkligt fyrsidigt rum, med hvarje sida 3 fot lång och södra sidan alldeles öppen. Hvar och en af de tre andra sidorna bildas af en sten, plan å båda sidor, och rummet täckes af en stor sten, 6,4 fot lång och 4,8 fot bred, hvilken också är plan på båda sidorna. Stenarna stå på släta marken, utan att vara omgifna af någon kulle. Intet nu kändt fynd gifver oss upplysning om dessa små stenkammares ålder. Ehuru de påminna om stendösar, skilja de sig från dem dels genom sin litenhet, dels derigenom att stenarna äro tunna, på båda sidor plana hällar, ej tjocka, endast på insidan släta block. Mot deras hänförande till en så aflägsen tid som dösarnas talar äfven deras belägenhet. Fröböke ligger nämligen ej på slättlandet utmed kusten, utan uppe i den bergiga skogstrakten, der minnen från sten- och bronsåldern äro lika sällsynta, som de äro allmänna i kusttrakten.
Egaren af n:o 3 Heberg i Årstads socken och härad hade anhållit om tillstånd att få borttaga en hög, hvarför jag år 1883 fick uppdrag att besigtiga denna. Det befanns då, att i högen syntes en stenkista med längdriktning i V.—Ö. Hvardera långsidan utgjordes af en stor häll, 6 fot lång, och den vestra gafveln af en 2 fot lång häll; vid den östra gafveln fanns nu ingen häll, ej heller syntes spår af att någon sådan blifvit borttagen. Kistan, hvilkens djup var 2,5 fot, hade varit täckt af en nu aflyftad häll, 8 fot lång, 5,5 fot bred och 1,2 fot tjock. Då högen hvar orörd, hade takhällen varit täckt af ett par fots jord. högens största tvärmått var nära 50 fot och dess höjd 6 fot, men den hade varit större. Grafven, som tydligen för länge sedan blifvit plundrad, hör utan tvifvel till slutet af stenåldern. Härför talar den omständigheten, att den östra gafveln var öppen, hvilket ofta är fallet i stenkistor från stenåldern. Då grafvar af detta slag äro mycket sällsynta i Halland, och då högen ej vållade jordegaren någon nämnvärd olägenhet, kunde hans ansökan att få borttaga den icke bifallas.
