»Kung Rings graf». Den har visat sig vara en hällkista af det under stenåldern vanliga slaget, 19,5 fot lång och 7 fot bred; kistan är omgifven af en aflång hög, 37 fot lång och 27 fot bred.
I Elfsborgs län gjordes år 1884 ett ovanligt rikt fynd i en hällkista, belägen vid Karstorp i Fenneslunda socken, Ås härad. Kistan, liggande i NV.—SO., var 23,8 fot lång, 5—5,5 fot bred och öppen i den sydöstra ändan. Grafven omgafs af en aflång, ovanligt brant hög, 59 fot lång, 45 fot bred och 6—7 fot hög. Väggstenarnas öfverkant har gått i jemnhöjd med högens yta. Af takstenarna, som varit nära 1,5 fot tjocka, qvarlågo stora stycken. Vid utgräfning af kistan fann jag icke mindre än 28 mycket väl arbetade dolkar och spjutspetsar, en bladformig pilspets samt 12 skrapor, smärre verktyg och skärfvor af flinta, 2 stenyxor med skafthål, 7 s. k. »nålbrynen» af skiffer, ett helt lerkärl och bitar af ett eller ett par andra dylika kärl, jemte några obetydliga bitar af obrända ben, bland hvilka särskildt bör märkas emaljkronan af en menniskotand. Lerkärlen äro ganska simpla, endast prydda med zigzaglinier af intryckta punkter; de likna till formen och godset fig. 93 i Sv. forns. Dessutom hittades i grafven, lika djupt som som benen, ett stycke, som liknar slagg, och som enligt benäget meddelande af ingeniör A. W. Cronquist innehåller jern. Det är sannolikt, att förekomsten af detta stycke i en graf från stenåldern bör förklaras derigenom, en jernhaltig sten blifvit utsatt för stark eld, t. ex. vid den måltid, som utan tvifvel åtföljde begrafningen. Sådana jernhaltiga stenar finnas i trakten.
Grafven vid Karstorp var så rik på fornsaker, att man från hela Sverige ej torde känna mer än två andra stenåldersgrafvar med lika rikt innehåll. Båda hafva träffats i Vestergötland. Den ena är den stora hällkista vid Karleby Utbogården i Vartofta härad, som professor Retzius och jag undersökte hösten 1874; den andra är den hällkista vid Herrljunga, ej långt från jernvägsstationen, som jag följande år genomgräfde[1].
Karstorp ligger i närheten af en i våra dagar föga betydlig å, som går till Viskan. Det nu beskrifna fyndet visar således, liksom andra dylika, att icke blott de större floddalarna
- ↑ Karleby: Månadsbladet 1877, sid. 425—433; Herrljunga: Compte-rendu du Congrès de Budapest 1876, I, sid. 200—202. Jfr äfven Montelius, Statens Historiska Museum, 4:de uppl., sid. 13.
