denna sten varit använd vid offer för de döda, eller till dem[1].
Gånggriften var omgifven af en hög af jord och sten, hvilken vid min ankomst till stället redan var till en del borttagen. I denna hög hade jordegaren för ett par år sedan funnit en sten, som han tillvaratagit, och som jag erhöll för Statens Historiska Museum. Jag gjorde mig noga underrättad om stället, der den hittats, och erfor, att den legat på högens botten, 10 fot utanför kammarens nordvestra hörn, men flera fot innanför högens ursprungliga kant. Det var alldeles uppenbart, att stenen legat på bottnen af den hög, som uppkastats kring gånggriften. Högen har visserligen, såsom vi strax skola se, sannolikt blifvit påökad efter stenålderns slut, men det ställe, der stenen hittades, måste höra till den ursprungliga högen, och stenen således vara samtidig med gånggriften. Detta är af vigt, emedan stenen, hvilken ses fig. 2 i 18 af verkliga storleken, varit en handqvarn af det äldsta och enklaste slaget. Den har nämligen en stor oval fördjupning, i hvilken säden krossats med en annan sten, som af den malandes händer fördes fram och tillbaka. Dylika qvarnar begagnas ännu i dag af vissa folk[2].
 |
En eller flera illustrationer borde infogas här, som återfinns på sidan 375 i filen Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne56sven).pdf. Bildtext: 1. Offersten. Lundby i Vestergötland. 1⁄8. |
|
|
En eller flera illustrationer borde infogas här, som återfinns på sidan 375 i filen Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne56sven).pdf. Bildtext: 2. Handqvarn. Lundby i Vestergötland. 1⁄8. |
Då vi således hafva allt skäl att hänföra den vid Lundby funna qvarnen till stenåldern, ger detta fynd oss ett bevis för åkerbruk i Sverige under nämnda tid, och detta bevis torde vara det första direkta vi erhållit. Att något åkerbruk fanns här under bronsåldern, bevisas bland annat af de qvarnar, lika den nu i
