Ofvanpå takhällarna i gånggriften vid Lundby fann jag ett par föremål från en ännu senare tid. Här lågo nämligen ett svärd och en sköldbuckla af jern, hvilka utan tvifvel blifvit nedlagda bredvid de obrända eller brända qvarlefvorna af en död man. Svärdet är eneggadt och sköldbucklan slutar i en spets; den är således af samma slag som fig. 290 i Sv. forns. Båda höra till den äldre jernåldern.
Vid Lundby hafva vi således i samma hög grafvar från tre olika tider: grafvar från stenåldern i kammarens nedersta del; grafvar från bronsåldern öfverst i kammaren; och än högre upp, ofvanpå kammarens takstenar, en graf från jernåldern[1]. Vi se således, att detta fynd kunde gifva oss ett nytt bevis för riktigheten af »treperiodssystemet», om något bevis härför numera behöfdes.
I Lundby Häradshöfdingeboställes trädgård såg jag år 1884 en gånggrift, som till stor del blifvit förstörd genom anläggningen af ett brygghus. Bostället har visserligen i många år varit utarrenderadt, men det är dock egendomligt, att ett så märkligt fornminne som en gånggrift kan blifva utsatt för en dylik, mot klar lag stridande behandling på ett hemman, som tillhör kronan[2].
Vid Ökull i Lundby socken genomgräfde jag samma år en liten gånggrift, som visserligen förut blifvit till stor del plundrad, men i hvilken jag dock fann en mängd obrända menniskoben, två trekantiga pilspetsar af flinta, en bennål, några bernstensperlor samt bitar af lerkärl med enkla sirater (St. M. 7494).
Denna gånggrift är icke, såsom den nyss beskrifna, bygd af kalkstenar, utan af gråstensblock; den är ock betydligt mindre. Kammaren, hvars riktning är NO.—SV., mäter endast 17,3 fot
- ↑ Äfven på några andra ställen äro liknande fynd gjorda, ehuru man ej alltid kunnat få fullständig reda på de olika grafvarnas läge i förhållande till hvarandra. Se bl. a. Svenska Fornminnesföreningens tidskrift, 5:te bandet, sid. 7 »hällkista vid Enslöf i Halland».
- ↑ Då jag var på stället, uppgafs det, att byggnaden var en källare. Efter min återkomst till Stockholm anmälte jag förhållandet för riksantiqvarien. Vid den undersökning, som med anledning häraf gjordes af kronobetjeningen, förklarades, att anmälan berodde på ett misstag: det fanns ingen källare i högen, — endast ett brygghus. Härmed är dock saken föga hjelpt, emedan Kongl. förordningen den 29 nov. 1867 icke gifver något särskildt tillstånd att förstöra fornlemningar genom anläggning af brygghus. Riksantiqvarien har också i skrifvelse till Konungens Befallningshafvande anhållit om åtgärder för den olagliga byggnadens borttagande. Det är så mycket nödvändigare att i detta fall på ett kraftigt sätt påminna om lagens föreskrifter, som fornminnena i Valle härad äfven i senaste tid varit utsatta för en mycket sorglig förstörelse.
