År 1884 hittades på samma Karsholms egor en armring af guld från en senare del af bronsåldern. Den har runda, skålformiga ändar och liknar således fig. 241 i Sv. forns., men är ej massiv, utan består af tunt guldbleck, böjdt till ett nästan trindt rör omkring en bronsten. Vigt med bronsen 64,6 gram (St. M. 7446).
I trakten af Ifösjön, äfven i Villands härad, har man funnit ett stort, vackert glasögonformigt spänne af brons med mycket kupiga skifvor, prydda med upphöjda ränder, hvilket jag 1883 såg i fanjunkaren Skogs samling i Engelholm.
Å egorna till Bestekille n:o 7 i Mellby socken, Albo härad, har man i ett stenröse träffat »två med låga stenar omgärdade grafvar af 7—8 fots längd och flera fots bredd. I den ena grafven lågo ett svärd och en spjutspets af brons samt en stenyxa, i den andra en guldring och en del ben» (St. M. 7076). Det omtalas ej, huruvida benen varit obrända eller brända. Svärdet är af ungefär samma typ som fig. 109 i Sv. forns., men något yngre än originalet till denna figur, emedan flikarna å fästets nedra del äro alldeles hopväxta till en ring. Spjutspetsen saknar sirater. Af stenyxan, som är afslagen i skafthålet, finnes endast nedre delen qvar; framsidan är ryggad, men de tre andra sidorna plana. Guldringen är en smal, spiralrefflad armring, med trinda, släta, långsamt afsmalnande, raka ändar; den är således lik fig. 126 i Sv. forns. Tjockleken är endast 3 mm. och vigten 17,27 gram.
Den ena grafven i högen innehöll således vapen, den andra en prydnad af guld. Man kan då med skäl antaga, att en man hvilat i den ena grafven och en qvinna i den andra. Emedan guldarmringen är af en typ, som hör till alldeles samma del af bronsåldern som svärdet, ligger det ock nära till hands att antaga, att vi här hafva en mans och hans hustrus graf.
Detta är icke den enda gången, som man i en nordisk grafhög från bronsåldern funnit två samtidiga grafvar, af hvilka den ena sannolikt varit en mans och den andra en qvinnas. Vi hafva utan tvifvel häruti en antydan — den äldsta man hittills kunnat uppvisa — om ordnadt äktenskap i Sverige. Men den omständigheten, att hustruns graf liknar mannens, är äfven af stor vigt, emedan vi stödda på den kunna säga, att den friborna nordiska qvinnan redan för årtusenden sedan innehade den
